”Snabb, smidig och lättservad”. Erik Sjöberg är nöjd med sin Wacker Neuson, även om den har lite lågt i tak. Foto: ÅES Maskinservice.

Upplands Väsby.  Hjullastaren är en av entreprenadbranschens mest användbara maskiner, de dyker upp i alla sammanhang, inte minst när det gäller snöröjning.

– Jag ser hjullastaren som den ultimata maskinen när det gäller att röja snö för våra ändamål. Den är otroligt smidig, man kan bygga snöhögar på höjden i stället för på bredden och man kan lyfta bommen över staket. Har man kilat in sig går det dessutom alltid att lyfta sig därifrån, säger Erik Sjöberg, delägare i ÅES Maskinservice.

Vissa uppdragsgivare kräver att man plogar och sandar samtidigt. Då passar hjullastaren möjligen mindre bra.

– Det funkar kanske i teorin, på en gångväg där man kör rakt fram. Men i praktiken skrapar man ofta bort sanden man lägger ut eftersom man kör fram och tillbaka.

ÅES föredrar att låta maskinerna samarbeta.

– I våra områden plogar vi först och byter sedan redskap, eller så plogar vi med två maskiner och har en tredje som kör efter och sandar.

ÅES Maskinservice röjer främst snö i Upplands Väsby kommun. Firman har tre egna maskiner, en liten John Deere traktor på 1,5 ton, en Atlas 65 på 4,85 ton och en Wacker Neuson WL 37 på 3,7 ton.

– Vi brukar hyra in fler maskiner till snöröjningen, i fjol hyrde vi in fem så vi var totalt åtta, det blir nog något färre i år, kommenterar Erik Sjöberg.

Varje maskin fyller en funktion.

– Den lilla traktorn har vi för att kunna ploga där det är riktigt trångt, på vårarna använder vi den med en getingsopmaskin som vi tar upp sand med.

Atlasen och traktorn har funnits i firman i några år vid det här laget. Wacker Neuson-maskinen ramlade in i verksamheten lite tvärt i våras. Därmed inte sagt att affären var oövertänkt.

– Vi hade en mindre hjullastare förut, men den var så långsam och svag att jag blev galen, körde man på full balja gick den 12-13 kilometer i timmen, det gick så mycket tid till transporter att jag blev less till slut, säger Erik Sjöberg.

När droppen till slut rann över rann den över med besked. Trots att säsongen inte var slut gav Erik sig ut på jakt på en kraftfullare maskin.

– Jag hade kört den lilla i bra många år, det var dags.

– Vi ville också ha en något större, det går inte att komma ifrån att små maskiner innebär sämre komfort.

Att köpa en större Atlas kunde ha varit lösningen, men ÅES ansåg att de större modellerna var för höga. Man sneglade i stället på Weidemann, men när de inte kunde få fram en maskin fort nog föll valet på tvillingmaskinen Wacker Neuson.

– Det är ju egentligen identiska maskiner, från samma fabrik, bara med en annan färg, kommenterar Erik Sjöberg.

En Wacker Neuson WL 37 inhandlades därför.

– Vi valde en 30-maskin med 80 hästar, då kan man köra fort på full balja, säger Erik Sjöberg.

Han är mycket nöjd med maskinen som trots allt hann gå några vändor i snösvängen i våras.

– Den är fruktansvärt stark för sin vikt, den är robust och rejäl men också smidig.

Som verkstadsinnehavare uppskattar han också hur maskinen är uppbyggd.

– Den är lättservad, det räcker att lossa två bultar så kan man tilta hytten och komma åt motorn, hydraulpumpen och slangarna. Det är en jättefördel, i många entreprenadmaskiner är det otroligt mycket skruvar som ska lossas annars.

Han ser dock en nackdel med den nya maskinen.

– Det är för lågt i tak, jag är 189 centimeter lång och hade gärna sett att taket satt en decimeter högre.

Erik Sjöberg äger företaget tillsammans med Åke Eidenbrant, som grundade firman i början av 2000-talet.

Åke Eidenbrant hade då i närmare 30 år förestått kommunens verkstad i samma lokaler, och tog över verksamheten när kommunen valde att lägga ner den.

Erik Sjöberg å sin sida drev en bygg- och entreprenadfirma i grannskapet. De två stretade på som ensamföretagare på varsitt håll.

– Jag hade en kollega som ville dra sig ur, men att köra själv var ohållbart i längden och Åke hade samma problem, minns Erik Sjöberg.

Två slitna egenföretagare kom då på att slå sig samman, Erik kom in i verksamheten för 8-9 år sedan, han tog med sig sitt entreprenadtänk och firman, som fick namnet ÅES Maskinservice, bestod då av två män, en verkstad och embryot till en butik för trädgårdsmaskiner.

I dag sysselsätter verksamheten fem man, i den Willeauktoriserade verkstaden underhålls och servas entreprenadmaskiner och fordon åt bland annat kommunen och det kommunala bostadsbolaget, butiken är avsevärt större i dag och vintertid står snöröjning på schemat.

Byggentreprenadsidan har man dock släppt.

– Förut körde vi när vi hade det lugnt, nu gör vi annat, säger Erik Sjöberg.

I somras utökades verksamheten med hydraulslangar, Hybalu, Specmas återförsäljare i Upplands Väsby skulle lägga ner och ÅES blev hastigt och lustigt tillfrågade om de ville ta över verksamheten.

– Vi fick tre dagar på oss att bestämma oss, det gick fort men vi tror det blir bra, kommenterar Erik Sjöberg.

Nu har man utökat lokalerna, som är under ombyggnad, för att få plats med slangtillverkning.

– Vi har möjlighet att ta emot kunderna här i vår verkstad, det kunde inte Specma. Vi har inte hunnit ta ställning till om vi också ska kunna åka ut till slangkunderna, säger Erik Sjöberg.

Han räknar med att verkstan står för ungefär 40 procent av företagets verksamhet och att butiken och snöröjningen står för cirka 20 procent vardera. Är det fler hjullastare på väg in?

– Nej, det har vi inte personal till. Blir det mycket snö blir det mycket snöröjning men också mycket jobb i verkstan med att svetsa plogar och reparera maskiner åt andra. Och blir det lite snö blir det lite jobb i verkstan och lite snöröjning, det är en svår bransch på det viset.

– Jag ser hjullastaren som den ultimata maskinen när det gäller att röja snö för våra ändamål, säger Erik Sjöberg. Foto: Ulrika Andersson.

ÅES Maskinservice har tre egna maskiner i snösvängen, Atlas 65 på knappt fem ton är störst i raden. Foto: Ulrika Andersson.

Den lilla traktorn ska ta sig fram där det är riktigt trångt. Foto: Ulrika Andersson.

En hjullastare står för logistiken på återvinningsterminalen vid Stöningsberget.

Umeå.  NCC deklarerade i fjol att man satsar hårt på återvinning, innan 2016 ska inte mindre än 30 återvinningsterminaler kunna ta emot och återvinna en lång rad material så att NCC eller någon annan aktör kan använda de återvunna massorna i sina projekt.

NCC:s återvinningscentral i Stöningsberget, några mil utanför Umeå, var redan väl etablerad när företagets återvinningskampanj lanserades. Verksamheten här domineras av en bergtäkt, NCC har brutit berg här sedan 1998 då NCC fusionerades med Siab, som då bedrivit bergtäkt på platsen i ett par år.

Återvinningen slog rot på Stöningsberget 2001.

– Då var det främst matjord, betongkross och fyllnadsjord, berättar Per Forsmark, platschef för NCC:s krossverksamhet i södra Västerbotten och Örnsköldsvikregionen.

Ett anläggningsprojekt ger ofta upphov till olika typer av återvinningsmassor.

– De fina massorna får vi ju aldrig in, de återvinns på platsen eller på något projekt i närheten, kanske tar lastbilscentralen dem. De massor jag får in är sekundära, det är avtäckningsmassor, jord, myrjord, pinnmo med mera.

Fyllnadsjorden man producerar används därför mest internt för att efterbehandla bergtäkten.

– Vi säljer cirka 2 000 ton fyllnadsjord per år men det borde vara 20 000 30 000 ton, säger Per Forsmark, som konstaterar att beställarna trots allt inte riktigt insett vilken potential återvinning har.

Anläggningen tar också emot armerad och oarmerad betong, vart tredje år krossas massorna av en underentreprenör.

Asfaltåtervinningen har varit ett guldägg som man numera blivit av med.

– Vi har fått in asfalt som vi krossat för bärlager, men nu har man centralt bestämt att all asfalt ska gå till asfaltverken, bitumenvärdet är så stort, vid nyproduktion av asfalt kan det tillsättas cirka 20 procent återvunnen asfalt, säger Per Forsmark

Totalt tar NCC varje år emot 15 000 ton för återvinning i Stöningsberget, volymerna måste dock öka, deklarerar Per Forsmark.

– Vi har ett krav på lönsamhet och måste få in mer, vi tror dock att det kommer att bli så när kraven på återvinning skärps.

Han konstaterar dock att volymerna hittills minskat.

– Vi tar in betydligt mindre nu än för tio år sedan, dels för att vi förlorat asfalten, dels för att vi fått mer konkurrens. Jag är ändå positiv, vi tror stenhårt på den här marknaden.

Byggbolagen kan göra mycket på den här spelplanen tror han.

– I dag har vi få byggbolag som kund, de vill inte betala för fyllnadsjord, de vill inte heller köpa betongkross trots att det passar väldigt bra som förstärkningslager för till exempel parkeringsytor och etableringar.

Per Forsmark konstaterar dessutom att förutsättningarna för återvinning skiljer sig åt i olika delar av landet.

– I Stockholm har man problem att bli av med massorna, där kan det kosta 800-900 kronor att få tippa ett lass. Här kan man tippa gratis på vissa ställen, det tillåter dock inte vi, det är viktigt att ta betalt.

Per Forsmark beskriver konkurrensen som hård.

– Det finns många uppstickare, många är ambitiösa och duktiga och en del vill erbjuda hela kedjan från rivning till att ta hand om återvinningsmassorna.

Han konstaterar att återvinning i sig inte räcker för att få en verksamhet att gå runt.

– Så är det ju för oss också, återvinning står kanske för 5-6 procent av vår totala omsättning, resten står bergtäkten för.

Att ta emot återvinningsmassorna är alltså relativt enkelt, att få avsättning för dem kan vara besvärligare.

– Det är svårt att få beställarna att välja alternativa material, de finns ju aldrig med i handlingarna och kanske är vi dåliga på att marknadsföra det, det enda som möjligen går hem är att det är billigare, säger Per Forsmark.

Varken AMA eller Trafikverkets föreskrifter är till någon hjälp anser han, men han tycker sig ändå kunna skönja en ljusning.

– NCC jobbar mycket med det här, nu håller man på att ta fram innehållsdeklarerade produkter, på det viset kanske man kan påverka beställare och konsulter.

Per Forsmark anser att rädslan för alternativa material är obefogad.

– Krossad betong är aldrig riktigt rent, men föroreningarna är försumbara och materialet passar utmärkt att använda i förstärkningslager.

– I framtiden kommer det att krävas att 80 procent ska återvinnas, då måste man ju börja använda massorna också, det räcker inte att bara köra bort dem.

Han räknar därför med en större lönsamhet i framtiden, och uthärdar de större initiala kostnaderna.

– Man måste ha uthållighet och prova sig fram.

Ett av dessa uthållighetstest pågår i Stöningsberget. 2006 fick NCC i samarbete med Umeå kommun, Luleå kommun och Ragnsells tag i ett EU-projekt som går ut på att tvätta sopsand, det vill säga den sand som sopas upp om vårarna.

– Kommunerna kör hit sanden, sedan tvättar vi den och får ett nytt halkstopp i fraktionen 1-7 samt finsand som kan användas till ledningsgravar, rörgravar, skyddslager med mera, förklarar Per Forsmark.

Sedan 2012 äger NCC 80 procent och Ragnsells 20 procent av projektet, verksamheten fortgår alltjämt, tvättanläggningen står uppställd vid Stöningsberget, vart tredje år fraktas den på tio trailrar till Luleå för att tvätta sopsand där under en säsong.

– Man kan bara tvätta på somrarna, de fina dysorna är för känsliga, säger Per Forsmark.

Vattnet pumpas från en damm, materialet matas in i anläggningen och genomgår först en grovsortering där allt från kantsten till snusdosor gallras bort. Det går sedan vidare genom tre siktar, en vibrerande sikt avslutar resan och till sist tillsätts flotationsmedel som gör att man kan skilja ut det sista och skicka kristallklart vatten tillbaka till dammen.

Per Forsmark är nöjd med tvättprojektet, men konstaterar att man skulle behöva större volymer även här.

– Vi får in mindre än vi ursprungligen tänkt, det beror lite på hur vintrarna blir, är det kallt och mycket snö blir det mindre halkstopp.

Han räknar med 4 000- 5 000 ton tvättad sopsand per år, men skulle egentligen helst se tre gånger så mycket.

– Det blir för lite både i Umeå och i Luleå och vi kan inte ta in mer massor, det är 12 mil till Skellefteå och övriga kommuner runt om har ingen sopsand att tala om.

– En hel del sopsand följer också med till snötippen, man skulle kunna tänka sig att hämta material där, men det är svårt, då blir det för mycket biprodukter, dessutom finns det alldeles för många snötippar.

Den tvättade sopsanden är kort sagt ingen lysande affär ännu.

– Det blir dyrare för kommunerna än att köpa ny sand, dessutom är den svår att använda eftersom det följer ofta med smårötter som binder fukt säger Per Forsmark, som ändå anser att den tvättade sopsanden ändå fyller en viktig funktion.

Tvättanläggningen skulle också kunna nyttjas till fler produkter, förklarar han.

– Det är ett fantastiskt sätt att rena förorenade massor, föroreningarna sitter ju ofta i finpartiklarna.

Anläggningen används redan i dag för att tvätta natursingel, materialet kan sedan användas som sand i infiltrationsanläggningar.

– Krossat material är inte lika bra i infiltrationsanläggningar, det är inte heller lika lätt att tvätta.

Natursingeln hämtas från grustäkter, i framtiden kan Per Forsmark tänka sig att utvinna grus ur fyllnadsjorden i stället.

– Det kommer kanske inte att bli en stor produkt för oss, men en bra produkt, enskilda avlopp är otroligt eftersatta och det behövs mycket infiltrationssand.

Tvättanläggningen är i gång från maj till början av oktober, när Leveranstidningen Entreprenad hälsar på i slutet av oktober ligger anläggningen därför i vintervila. Den omgärdas av högar med halkstopp och finsand och Per Forsmark konstaterar att den inlevererade sopsanden mest påminner om matjord.

– Så blir det inte när man tvättar halkstopp i Sundsvall, där ser det mer ut som smågrus medan vårt halkstopp har så mycket löv i sig att det blir en enda massa – det är inte för inte Umeå är björkarnas stad!

– Man måste ha uthållighet och prova sig fram, säger Per Forsmark.

0-90 betongkross, ett material som kan användas till bra mycket mer än många tror, inte minst i slitlager.

Betongen i fraktionen 0-90 innehåller rejäla bumlingar.

Per Forsmark tror att andelen återvunna material ute i produktionen skulle kunna ökas avsevärt.

Det kan bli rejäla betongbitar som ska krossas ibland.

Per Forsmark tror att andelen återvunna material ute i produktionen skulle kunna ökas avsevärt.

Lite tegel stör inte materialet.

Produktionen i bergtäkten uppgår till 200 000 ton årligen.

Den armerade betongen är tre gånger så dyr att processa, och kostar därmed mer att lämna in.

VSM Entreprenad har 125 maskiner, de flesta är stora och ständigt i rullning. Foto: VSM Entreprenad-ME.

Järfälla. Janne Wennberg, service- och verkstadschef på VSM Entreprenad har många maskiner i sin vård, företaget har närmare 125 enheter, de flesta är dessutom stora och går på slitande tunnel- eller berguppdrag.

– Våra hjullastare är på 20-55 ton och grävmaskinerna 30-70 ton, säger han.

13 av maskinerna är bergtruckar och 17-18 är dumprar, resten av den omfattande maskinparken utgörs av hjullastare och bandgrävmaskiner.

– Vi har ungefär 80 procent Caterpillar och 20 procent Volvo, säger Janne Wennberg.

VSM Entreprenad (tidigare Värmdö Schaktmaskiner) verkar främst i Mälardalen, vägbyggen är rutin, men större delen av uppdragen utgörs av berg- och tunneljobb av olika slag.

– Vi har en hel del jobb på fasta anläggningar, bland annat för NCC, Skanska, Jehanders och Swerock, säger Janne Wennberg.

VSM har inga egna krossar, företaget står i stället för lastmaskiner, grävmaskiner och truckar som matar krossarna och transporterar massorna. Det är främst hjullastare, grävmaskiner, dumprar och bergtruckar som går i täkterna, i en naturgrustäkt har man dock också ett antal lastbilar som sköter transporterna.

125 maskiner som behöver kontinuerlig omvårdnad och ibland akuta reparationer kräver en seriös och professionell serviceorganisation. VSM utgår i sitt servicearbete från en fullt utrustad verkstad i Kallhäll, en anläggning som också fått en egen smedja där man kan reparera skopor och andra redskap.

– Vi har 11-12 anställda är, inklusive smeder, svarvare och ”skubbgubbar”, säger Janne Wennberg.

Maskinerna är av naturliga skäl sällan i närheten när de är i nöd. Två servicebilar är därför redo att rycka ut närhelst det behövs. Den större av dem går stadigt på servicejobb.

– Det är ytterst sällsynt att vi tar in en maskin för service, det sker till 95 procent ute i fält, vi byter oljor, filter och servar maskiner och krossanläggningar, säger Janne Wennberg.

Servicebilen har fullt sjå, 125 maskiner är ute på jobb, varje maskin körs kanske 200 timmar i månaden och de nyare maskinerna kräver service var 500:e timme medan de äldre måste ses över var 250:e timme.

– Som ”äldre” räknar vi dem som är från -00 och äldre, förklarar Janne Wennberg.

Maskinparken har en blandad ålder, äldst i gänget är några bergtruckar och en dumper från 1990-talet

– Vi har kanske 25-30 äldre maskiner, säger Janne Wennberg.

Grävmaskinerna byts ut efter 15 000 timmar och hjullastarna efter 20 000 – 25 000 timmar. Janne Wennberg räknar med att maskinerna går 1 600 –1 700 timmar per år, de hinner därför bli närmare tio år gamla innan det är dags för pension.

– Företaget köper nog in 10-13 nya maskiner om året.

Den mindre servicebilen åker också på en del serviceuppdrag, den har dock ständig jour när det gäller akuta reparationer.

– Den åker ut för att byta slangar, torkarmotorer, knutkors….

De flesta reparationerna sker i fält, bara i allvarliga fall hyr man en trailer och tar maskinen till verkstaden i Kallhäll.

– Det är i princip bara om motorn eller växellådan havererar, säger Janne Wennberg, som räknar med fem motorhaverier och fem växellådshaverier per år.

Med tanke på att båda varianterna tar flera veckor att komma till rätta med, och att haverier naturligtvis inte inträffar med lämpliga mellanrum kan det ändå bli körigt i verkstaden.

– Vi har precis haft två motorer och tre växellådor på 2,5 månad, det är inte roligt alls – en riktig ketchupeffekt!

I verkstaden tar man sig an motorer, växellådor, bakaxlar, differentialer med mera.

– Vi gör det mesta själva, vi lämnar dock bort Volvos växellådor, säger Janne Wennberg.

Maskinparken har dominerats av Caterpillar länge, den tekniken kan man och det vore naturligtvis möjligt att utbilda personalen även på Volvos lådor. Janne Wennberg föredrar dock tills vidare att lämna bort växellådorna.

– Vi har tillräckligt att göra ändå.

Han ser ingen poäng i att hålla sig med något större reservdelslager.

– Vi har bara filter till maskinerna, resten får vi från våra huvudleverantörer Pon och Swecon.

Pon Equipment har ett lager i Rosersberg och Swecons ligger i Lunda, beställer VSM en reservdel får man den oftast dagen därpå klockan sju.

– Eftersom vi har ett så stort och brett maskinsortiment skulle ett eget reservdelslager bli väldigt stort, det är inte försvarbart.

Förutom de två servicebilarna har VSM Entreprenad också en smedbil utrustad med elverk och svets.

– Den kan åka ut i fält så att smederna kan reparera skopor som spruckit eller gått sönder, säger Janne Wennberg.

Företaget har reservskopor som kan sättas in när ett redskap måste repareras, när det gäller maskiner är det tajtare.

– Alla våra maskiner rullar hela tiden, vi har ingen överkapacitet där. Men vi får lösa det ändå med andra maskiner, ibland hyr vi in maskiner om en maskin måste repareras.

Janne Wennberg konstaterar att dagens maskiner i många fall ställer högre krav på mekanikerna.

– Maskinerna är sig rätt lika mekaniskt, det springande problemet är ju att de blivit mer komplicerade, hydrauliskt men framförallt när det gäller elsystem.

Laptopen måste fram i allt fler lägen, en uppgift VSM i många fall föredrar att överlåta till maskinåterförsäljarna.

– Vi köper de tjänsterna från Pon och Swecon och sköter det mekaniska själva.

Han tror att det vore dyrt och tidskrävande att utbilda personalen i dessa frågor och sedan hålla dem uppdaterade i takt med att mjukvarorna utvecklas.

– Då är det enklare att köpa tjänsterna.

Datorerna är här för att stanna, men Janne Wennberg kan ändå sakna tiden när man kunde reparera ett elfel utan extern hjälp.

– I dag kanske föraren kan fixa det själv, annars skickar vi ut en servicebil och gör vårt bästa. Men ser vi inte vad det är för fel måste vi be leverantören om hjälp, det är lite synd att det ska vara så komplicerat!

Janne Wennberg ansvarar för att 125 tunga maskiner hålls i trim. Foto: Ulrika Andersson.

Till verkstaden kommer maskinerna bara i undantagsfall. Den här dumperns växellåda måste repareras. Foto: Ulrika Andersson.

Dumperns växellåda ska repareras och Pierre ”Pirre” Nordström tar tillfället i akt att byta vevaxeltätning när motorn ändå är utriven. Foto: Ulrika Andersson.

Maskinerna servas och repareras i fält, till verkstan kommer man i princip bara om motorn rasar eller växellådan havererar. Foto: VSM Entreprenad-ME.

988:an ska få sin motor renoverad och väntar på sin tur i kön. Foto: Ulrika Andersson.

D30:n ska få parkeringsbromsen fixad, för att komma åt den måste hela växellådan tas ut. I väntan har den dessutom fått låna ut ett hjul. Foto: Ulrika Andersson.

769:an ska pensioneras och är för närvarande donator till andra behövande maskiner. Foto: Ulrika Andersson. (skopor)

Reservskopor finns, när ett redskap måste lagas eller servas kan ett annat sättas på. Foto: Ulrika Andersson.

Den lilla servicebilen åker ut på akuta reparationer. Foto: Ulrika Andersson.

Den stora servicebilen servar maskiner i fält, med 125 enheter är det i princip än en heltidssyssla. Foto: Ulrika Andersson.

Per Lindqvist gillar inte att skruva, men har ändå som rutin att köpa billigt och sedan fixa till maskinerna under resans gång.

Balsjö. En rostig lingrävare välkomnar besökarna till Balsjö industriområde strax utanför Bjurholm, Sveriges till folkmängden minsta kommun och en ångermanländsk bastion som resolut placerats i södra Västerbottens län.

Området domineras av Balsjö Maskin som grundades i mitten av 1980-talet sedan både återförsäljare och försäkringsbolag efterlyst en demonteringsverksamhet i trakten. Lars Lindqvist, som arbetade som säljare på Caterpillars lokala återförsäljare, tog sig an uppdraget, hyrde in sig i ett hus vid den gamla sågen i Balsjö industriområde och startade tillsammans med flera partner Balsjö Maskin, som demonterade, köpte, sålde och reparerade entreprenadmaskiner.

I samma område fanns en liten maskintillverkare, ÖMF Skogsmaskiner. Företaget gick i konkurs i början av 1990-talet, maskiner och inventarier såldes ut och till slut återstod bara tre verktygsskåp och namnet, ett tomt bolag som Lars Lindqvist tog över tillsammans med sina två barn. Det tomma bolaget förblev tomt tills den dag Kaj Johansson Åkeri i Vännäsby kom med en förfrågan, kunde månne delägaren, tillika maskinföraren, Per – Lars son – köra dumper åt dem? Det kunde han.

– Jag sa upp mig, ett par år senare hade vi två dumprar och ytterligare några år senare köpte jag en väghyvel när Kajs hade ett hyveluppdrag i Umeå hamn som de ville ha hjälp med, säger Per Lindqvist, som sedan dess på helt egen hand utvecklat företaget till ett entreprenadföretag som sedermera fick namnet Balsjö Vägteknik.

Att köpa en väghyvel kan tyckas djärvt för en relativt färsk förare, det är en omvittnat svårbemästrad maskin. Men Per Lindqvist har alltid haft en stark dragning till just hyvling.

– Jag har alltid tyckt att det är roligt med hyvlar, jag hade provkört en hyvel ett par somrar tidigare och när jag fick förfrågan slog jag till.

Ett par år senare sålde han hyveln och köpte en annan, ett bedagat exemplar som gått länge i byn.

– Jag köpte den, fixade till den och började preparera vägar, främst åt Holmen skog.

När han sedermera sålde hyveln lät han skogskontraktet följa med maskinen och lovade att inte hålla på med skogsvägar mer. Hyvlar förblev dock verksamhetens kärna för Balsjö Vägteknik och Per Lindqvist åtar sig gärna de uppdrag andra hyvelförare skyr.

– Jag gillar inte grushyvling och att hålla på med dåliga skogsvägar, då är det roligare att köra på planer där hyveln nästan inte ryms.

– Jag har skaffat egen laserutrustning och jobbar gärna med husgrunder, planer och cykelbanor innan asfaltering, jag har också gjort en hel del jobb på Botniabanan.

Väghyveln han kör just nu är en sexhjulsdriven Caterpillar 143 H av 2004 års modell.

– Den är relativt ny och har en nyare motor som går avsevärt billigare än årsmodellerna innan.

Hyveln hade gått 9 000 timmar när den köptes in för två år sedan. Sedan dess har den bland annat fått nya skärmar.

– Jag vill ha det tajt, det är kanske för tajt för en del, det ryms inga snökedjor men det har jag aldrig ändå, det blir kanske lite känsligare men det skvittrar mindre och jag tycker att originalskärmarna är alldeles för klumpiga.

Flera nya strålkastare har monterats på hyveln, en av dem riktas rakt ner i marken strax innan plogbladet.

– Den ska sprida ljus i arbetsområdet, förklarar Per Lindqvist.

Han har också monterat centralsmörjning, åtgärdat glapp i boggilådan och bytt bussningar i framvagnen, maskinen har också fått extra hydraulik.

– Jag ville få fler funktioner.

Hyveln har en ovanligt hög hytt, en finess Per Lindqvist letat länge.

– Nu kan jag stå raklång i hytten, det är bra till exempel när man ska justera runt en brunn. Nackdelen är att det blir svårare att flytta hyveln på trailer.

Maskinen har också fått extra hydraulik, för att möjliggöra fler funktioner som till exempel strängspridare och plogvinge.

Per Lindqvist köper alla sina maskiner, inte minst hyvlarna, begagnade och betraktar dem i princip som ett råmaterial som han sedan formar efter behag – i princip alla maskiner byggs om, de får i alla fall nya skärmar och ny belysning.

– Alla maskiner – bilar med för den delen – har för dåligt ljus, det är verkligen inte anpassat för Norrlands mörka skogar.

Han lägger oerhört mycket tid på att fixa till maskinerna, och hinner sällan köra dem särskilt länge innan det dyker upp intresserade köpare.

– Jag säljer ofta, jag klarar mig bra eftersom jag fixar upp maskinerna allt eftersom, sen finns det alltid någon köpare och jag kan köpa en annan maskin som är i ännu sämre skick och ta mig an den.

Nå, det fungerar ju bra eftersom han uppenbarligen älskar att skruva. Eller?

– Att skruva är pest, jag gillar det verkligen inte. Men jag gillar resultatet och jag har många idéer, jag ser målet och då går det bra.

Maskinerna han köper är i snitt tio år gamla. Det slinker dock in modernare exemplar emellanåt.

– När Island gick i konkurs köpte jag en Cathyvel som bara gått 1 600 timmar, jag gjorde i ordning den och bestämde mig för att den skulle jag behålla, den var fin och det var dessutom den sista modellen med traditionellt spaksystem och ratt.

Men när köparen till en annan, mer påkostad, sexhjulsdriven hyvel drog sig ur stod han där med två och när ett norskt bolag sedan slängde lystna blicka på den isländska hyveln blev det svårt att slingra sig.

– Jag begärde ett riktigt högt pris, men så gick de med på det! Då var det ju bara att sälja.

Hyveln är kung på bygget, en hel del andra maskintyper har dock passerat revy på företaget, en bandschaktare här och en traktorgrävare där, allt beroende på vilka uppdrag som trillat in. En hjullastare finns alltid, i dagsläget har Per Lindqvist en Ljungby L13 som mest utför småjobb i Bjurholm, en reservhjullastare finns som back up. Företaget har också två lastbilar för eget bruk och en militär bandvagn 206 av 1986 års modell. Maskinen införskaffades 2007 sedan hans älgfarmande granne fått korn på två bandvagnar.

– Han ville ha en för att preparera skoterleder och jag ville ha en mest för att kunna trampa ihop myrvägar och vintervägar, den är perfekt för blöta underlag, om den kör ner i myren flyter den eftersom den är amfibisk, säger Per Lindqvist, som faktiskt inte byggt om den gröna maskinen.

– Men den har fått extrabelysning, givetvis!

Per Lindqvist saknar anställda och lejer in två F-skattare med ojämna mellanrum. Själv har han många järn i elden och tvingas ibland hyra ut sina maskiner för att få tid till andra projekt. I vintras körde han pistmaskin i Narviksfjällen, 2005 tillbringade han åtta månader som FN-soldat i Afghanistan, ett par år senare fick han hyra ut maskinerna när han köpte en konkursdrabbad guldgruva i Ghana och gav sig ut i vildmarken för att ta rätt på de maskiner som han trodde skulle finnas där.

– Det gick sådär, på papperet fanns det maskiner för tio miljoner, men allt vi hittade var en grävmaskin i djungeln som verkligen inte var i skick, säger Per Lindqvist med ett leende.

Kanske blir det fler äventyr framöver, i vinter är det dock framförallt hyvling i Umeå hamn som gäller.

– Vi har uppdraget själva numera, det är främst isrivning.

Han trivs med maskinerna, men det har börjat skava med entreprenadbranschen.

– Det är dåligt betalt och har man mycket maskiner igång måste man kriga hela tiden. Eftersom jag köper billigt och fixar maskinerna under resans gång har jag råd, men entreprenadbranschen känns inte sund i dag, många kör så billigt att det inte går ihop, då är det fel någonstans.

När beställarna bara ser till priset blir det svårt att känna riktig arbetsglädje anser han.

– De ser inte till hela bilden, bara till timtaxan. Just nu är entreprenadbranschen inte så rolig. Jag vill få betalt för det jobb jag gör, annars låter jag hellre maskinerna stå.

Entreprenörerna bör stå på sig mer, anser han.

– Många gör det, det är ju positivt, men många är också missunnsamma, har de fem maskiner och får jobb som räcker till sex vill en del inte dela med sig, de lejer inte in en sjätte maskin utan köper en, anställer en till och står sen där med för mycket maskiner när jobbet är över.

Han är beredd att ta steget fullt ut om det inte blir bättre.

– Kan jag inte göra ett bra jobb säljer jag grejerna, jobb finns det alltid, jag är inte orolig.

Hyveln ute på ett justeringsjobb på Botniabanan. Foto: Balsjö Vägteknik.

Per Lindqvist gillar hyvlar och även denna raritet från 1940-talet går att köra, den ämnas dock mer för museiverksamhet framöver.

En äldre hyvel som blev iordningjord och gick några år på Umeå hamn. Foto: Balsjö Vägteknik.

Bandvagnen på uppdrag, tillsammans med grannen (Älgens hus), skulle en bastu/badtunna dras ut till en skotervisning. Foto: Balsjö Vägteknik.

Att vara gruvmaskin kan vara tungt, den här ghanesiska A25C-dumpern och dess olycksbröder kunde inte ens Per Lindqvist rädda. Foto: Balsjö Vägteknik.

I Ghana fann man också en L90C som gått ett mindre roligt öde till mötes. Foto: Balsjö Vägteknik.

En grävmaskin som Per Lindqvist lyckades hitta i Ghana, den är faktiskt inte mer än 6-7 år gammal och har bara gått 8 000 timmar. Foto: Balsjö Vägteknik.

Bjurholmsföretaget köpte en konkursad guldgruva i Ghana, ett äventyr som inte gav någon vinst, men som åtminstone gick runt. Foto: Balsjö Vägteknik.

Per Lindqvist uppskattar att hytten är stor nog att stå raklång i.

Väghyveln förses med extra hydraulik för att kunna använda fler funktioner.

– Just nu är entreprenadbranschen inte så rolig. Jag vill få betalt för det jobb jag gör, annars låter jag hellre maskinerna stå, säger Per Lindqvist.

Extra belysning som riktas rakt ner ska lysa upp arbetsområdet.

Bandvagnen står tillfället kraftlös sedan bensinmotorn rasade, den ska dock få en ny dieselmotor när tid ges.

Klumpiga originalskärmar ersätts av tajtare hembyggen.

Tittut. En gammal maskin med en osedvanligt gullig förare.

En Kockum Landsverk KL 230 från 1960-talet välkomnar besökarna.

Emanuel Hedman gör sitt bästa för att kvala in på farfars firma i framtiden. Foto: K Hedmans Maskintjänst.

Vindeln. Vart har alla maskinintresserade ungdomar tagit vägen? Det talas om arbetslöshet men Kjell Hedman, med egna företaget K Hedmans Maskintjänst, kammar allt som oftast noll när han försöker rekrytera.

– Vi har stora problem att få folk, jag har både jobb och maskiner till att anställa fler, men det går inte att få tag på kompetenta förare.

Han är själv ”bondgrabb” av traditionellt snitt, uppvuxen på en bondgård i Granträsket mellan Lycksele och Sorsele. De anställda han har är också klassiska bondpojkar.

– De har kört sen de var små.

Både entreprenadbranschen och skogsbranschen har befolkats av såna som Kjell, pojkar som kört maskin sen de började gå och lärt sig av de äldre, kanske byggt på med utbildning under resans gång, men med en självklar maskinrutin i ryggraden. I dag är bondpojkarna på utdöende, konstaterar Kjell Hedman.

– De finns inte kvar och det gör att det blir mycket svårt att få fram kompetent personal.

Han anser att de som trots allt utbildar sig till maskinförare i dag saknar den bakgrund som krävs för att kunna göra ett fullgott jobb direkt efter skolan, och att det är svårt att ta sig an halvt flygfärdiga förare.

– Jag har inte råd att ha några stycken bakom garaget för att flytta runt en jordhög och lära sig jobbet, även om det kanske är det som behövs.

Att lära sig ute i verkligheten fungerar inte heller.

– Det är så pressat i dag, man kan inte skicka ut någon som inte är fullärd, det är svårt att komma in på ett jobb när man jobbar för sakta, och det gör man innan man fått lära sig.

Kjell Hedman efterlyser lämplighetstester för de som tas in på utbildningarna, och möjligheter för unga att prova sig fram lite innan de definitivt väljer en studieväg.

– Det blir ju bortkastad tid för dem och bortkastade pengar för samhället om de går en dyr maskinförarutbildning i onödan, vi ser ju att många inte ens klarar av proven, de går utbildningen men har inte ens en tanke på att jobba med det sen, samtidigt som samhället behöver fler maskinförare. Det är synd.

Han upplever att han som arbetsgivare gått från att ha varit ett eftertraktat byte till att bli en frustrerad jägare.

– Förr ringde det jämt folk som ville ha sommarjobb, det händer aldrig numera, jag har varit på arbetsförmedlingen säkert tio gånger i sommar för att leta folk, men det finns ingen lämplig.

Visst finns det fortfarande unga stjärnor som hittat rätt direkt och dessutom klarar av jobbet. Men guldkornen är få och konkurrensen om dem hård.

– De som verkligen är lämpade har ju jobb redan innan de går ut, men det finns ju 15-20 till i varje klass, vart tar de vägen?

Bristen på kompetens gäller även utanför maskinhytten.

– Inte ens när jag söker manuellt folk som ska gå med spade finns det folk, det är bekymmersamt.

Verkligheten är som den är, bondgrabbsbristen går knappast att göra något åt, men faktum kvarstår – det behövs fler duktiga maskinförare.

– Då måste vi lösa problemet på något annat sätt, kanske någon typ av praktik där man kan betala lite mindre innan de lärt sig?

– Statusen måste också höjas, många ser det här som ett skitjobb, här går många till industrin i stället, med bättre arbetsmiljö och bättre betalt, i Norrbotten drar gruvorna. Det måste bli bättre betalt, vi kan inte konkurrera om de duktiga annars.

Kjell Hedman har alltså kört maskin sedan barnsben och började i skogen som 16-åring. 1978 startade han eget, han hade vid det laget bott flera år i Vindeln, en industrisväng på Cranab hade avlösts av flera sejourer i skogen, när han blev egen företagare fortsatte han växelbruket, jobbade i skogen på vintrarna med egen skotare, och som entreprenadanställd på somrarna.

1987 köpte han sin första skördarmaskin och nu var det proppen ur när det gällde maskiner.

– Jag fick jobb åt Hällnäs såg och köpte en traktorgrävare, sen blev det en väghyvel också, det fanns hur mycket jobb som helst.

Skogsjobben varvades nu med entreprenaduppdrag, ibland fick han hyra in folk, ibland räckte det att köra själv.

– Från början var det mest skog, men entreprenadsidan kom allt mer.

Entreprenadjobben var till en början skogsrelaterade, Kjell och hans anställda rustade till vägar, plogade och hyvlade åt skogsbolagen.

Jobb fanns det, men 1990-talet blev ändå tungt. Först började en axel krångla, Kjell opererades men fann sen för gott att sälja skogsmaskinerna.

– Det blir lite för ensidigt att köra skogsmaskin, entreprenadmaskiner blir lite mer varierade.

Några år senare blev han av med ett öga i en olycka.

– Jag skulle byta stål på väghyveln och slog in en kilbult, då flög en sten rakt in i ögat.

Kjell lyckades tillkalla hjälp, men ögat gick inte att rädda.

– Det är svårt att tappa seendet när man levt på blicken, konstaterar han.

Han var sjukskriven i ungefär ett år, sonen och mågen höll firman igång under tiden, men när han kom tillbaka fick han göra flera förändringar.

– Jag sålde bort väghyveln, det är svårt att jobba med den när man inte har perfekt syn.

Han känner sig numera i stort sett återställd.

– Det gäller bara att vara lite försiktigare, jag ser ju sämre.

Företaget fortsatte att växa, han tog sedermera tillbaka skogssidan, i dag har företaget en skördare och en skotare, två bandgrävare (en Åkerman på 13 ton och en Caterpillar på fem ton), en hjulgrävare (Hitachi på 13 ton) och två traktorgrävare (en Huddig och en Lännen). En drygt 25 år gammal L70 hjullastare finns också, och en rad specialmaskiner.

– Vi har bland annat bandvagnar, en sexhjulig motorcykel, banddumprar med mera.

Åkermanmaskinen är bra precis 20 år gammal.

– Den byter jag aldrig bort! Det är den bästa maskinen att göra småjobb med, en bra slit-och-slängmaskin, kommenterar Kjell Hedman.

Han köper gärna begagnat och behåller maskinerna länge.

– Eftersom det är så svårt att rekrytera har jag fler maskiner än jag har personal till, men de flesta har jag köpt billigt för att ha råd att låta dem stå – nya maskiner måste rulla hela tiden.

Ibland är det dock läge att köpa nytt, båda grävlastarna köptes nya, 2004 och 2008.

– De är linjeutrustade med 20-meterskran och skylift, kommenterar Kjell Hedman.

Flera av de mindre maskinerna är specialutrustade, de byggs också ofta om för de uppdrag som väntar.

– Vi har en bandvagn och en pistmaskin som vi trampar vintervägar med för skogen, när vi ska dra vägar över en sur myr behöver vi sladdar, plogar och hyvlar som vi ofta bygger själva.

Företaget jobbar åt flera skogsbolag, man utför dessutom en hel del kraftledningsjobb åt Skellefteå Kraft och Vattenfall, man jobbar mycket i kraftledningsgator men lägger ner en hel del kabel även inne i samhället.

Kjell Hedman håller sig uteslutande inom Vindelns kommun, där finns till exempel Statens Lantbruksuniversitet som ger upphov till en hel del finurliga jobb.

– Vi har till exempel byggt en damm för vattenmätning och all infrastruktur kring en stor mätmast på 150 meter.

Projekten kräver största möjliga finess, man får inte ta ner skog alls och tvingas därför snirkla vägen mellan träden och använda sina minsta maskiner.

– Alla deras jobb är specialjobb, vägen får inte ens synas ibland, vi får inte trampa sönder något alls och man måste skydda marken noggrant med markduk.

Uppdragen kräver stor eftertänksamhet.

– Men det är kul att klura ut lösningar, det är lite bökigt men det får man ta, säger Kjell Hedman.

Åkermanmaskinen är bra precis 20 år gammal, en favorit som Kjell Hedman aldrig vill göra sig av med. Foto: K Hedmans Maskintjänst.

– Jag skulle absolut kunna anställa fler, men det finns ju inga, det finns inte ens extrafolk att få tag på, säger Kjell Hedman. Foto: Ulrika Andersson.

Wiliam Norgren lastar fyrhjulingen, dotterson till en entreprenör och ett av få barn i dag som har chansen att få maskinkänslan i kroppen redan från början. Foto: K Hedmans Maskintjänst.

Företaget har två grävlastare. Foto: Ulrika Andersson.

Allt började i skogen, och näringen är fortfarande en viktig del av företaget. Foto: K Hedmans Maskintjänst.

Tomas Norgren gräver ner elkabel åt Skellefteå Kraft med en Huddig 1160. Ola Eriksson på elbolaget dirigerar grävningen från gropen. Foto: Ulrika Andersson.

Att trampa vintervägar är ett återkommande uppdrag. Foto: K Hedmans Maskintjänst.

Kjell Hedman ser sin trotjänare som en bra ”slit-och-släng-maskin”.

William Norgren började öva tidigt, precis som pappa och morfar. Foto: K Hedmans Maskintjänst.

Bandvagnen står inne för service inför årets säsong, det ska trampas myrvägar runt Vindeln, den nyttjas också för interna transporter och maskinen går 100-500 timmar per år. Foto: Ulrika Andersson.

Både stora och små maskiner behövs ute i skogen. Foto: K Hedmans Maskintjänst.

Grävlastarna är utrustade för att kunna utföra linjearbete. Foto: K Hedmans Maskintjänst.

Många uppdrag utförs åt elbolagen i trakten.Foto: K Hedmans Maskintjänst.

Unimogen är inte ny men den är användbar. Kjell Hedman har nyttjat den främst för att transportera material i skogen. Foto: Ulrika Andersson.

För några år sedan hade företaget främst stora och jobb och stora maskiner, nu har storleken på både jobb och maskiner minskat. Foto: Grävtjänst i Götene.

Götene. En långgrävare, en Caterpillar 325 på 30 ton som försetts med ett grävaggregat som når 18 meter, står lättjefullt utsträckt på en gårdsplan i Götene, omgiven av mer traditionellt utrustade maskiner.

– Vi använder den för att rensa kanaler, hamnar med mera, förklarar Mikael Bertilsson, vd och tillsammans med sina två bröder ägare till Grävtjänst i Götene.

Maskinen köptes ny 2008, när den inte längre uppfyllde Trafikverkets miljökrav för schaktning tänkte man sälja den. Men sedan tänkte man om.

– Vi visste inte vad vi skulle göra med den, då hittade min bror ett långgrävaraggregat i Tyskland, vi köpte det och byggde om maskinen, säger Mikael Bertilsson.

Brodern Tommy är inköpsansvarig och har för vana att dammsuga Internet på maskiner och redskap, att handla utomlands är vardagsmat för Götenefirman som ofta hittar objekt i länder som Tyskland, England, Irland och Island.

– När han hittade långgrävaraggregatet slog vi till, vi ville hitta en uppgift till maskinen och det finns inga såna aggregat häromkring, säger Mikael Bertilsson.

Han ser flera fördelar med att handla utanför Sveriges gränser.

– Det blir billigare, men framförallt finns det inte så ”nya” begagnade maskiner i Sverige.

Han vill gärna köpa begagnat, men gammalt får det inte vara, högst 1-2 år. I Tyskland hittar företaget ofta så kallade återtagsmaskiner, där kunden inte klarat av fakturan i tid.

– Den har kanske gått hundra timmar, då handlar vi. Handlar det om över tusen timmar köper vi absolut inget.

Hur vet man att maskinerna håller måttet?

– I Tyskland har vi arbetat länge med samma firma, de vet att vi bara vill ha toppskick och deras referenser har stämt så många gånger att vi litar på dem.

Det gäller dock att vara vaksam, konstaterar han.

– En gång hade vi en annan tysk säljare som hade en superbillig maskin, vi kände dock att något var fel, när vi ville åka ner och kolla på den åkte säljaren plötsligt på semester. Vi blåste av affären och det visade sig till sist att han inte ens ägde maskinen, den var stulen.

Firman handlar dock inte bara begagnat, ungefär hälften av maskinerna köps nya.

– Det beror på uppdraget, hjulgrävare köper vi ofta begagnade, då har de gått kanske ett år eller 300-400 timmar.

Uppdragen styr vilken typ av maskiner som köps in och ledtiderna är korta, ibland tar det bara en vecka innan maskinen står på gården. Varje maskin har en egen förare och det händer inte sällan att förarna får gå upp eller ner i storlek eller till och med byta maskintyp när behoven förändras.

– Men de anpassar sig fort, det är inga problem, säger Mikael Bertilsson.

Han är nöjd med maskinparken som den ser ut i dag, ett 50-tal enheter med bland annat Volvo, Caterpillar och Hitachi grävmaskiner i storleksklassen 1,5-45 ton och både på band och på hjul, en bandschaktare (Caterpillar D6), en grusbil (Scania), en trailer för att flytta maskiner (Volvo) och en tvåaxlig gårdsbil med kran (Scania).

Bröderna Bertilsson är tredje generationen på företaget, Farfar Bertil Karlsson började bedriva jordbruk på platsen i slutet av 1950-talet. Sönerna Roland och Göte drog sin del av lantbrukslasset, med varsin traktorgrävare grävde de till exempel diken och satte grunder i en sådan fart att grannarna började be dem gräva åt dem också. Roland anade nya möjligheter och startade Grävtjänst i Götene i mitten av 1960-talet, kort därpå anslöt brodern Göte och det blev jordbruk på dagtid och entreprenadarbete på kvällar och helger. Företaget växte, bröderna fick till slut släppa jordbruket, de två traktorgrävarna fick sällskap av fler grävmaskiner, antalet anställda växte och firman började arbeta för större beställare.

Sedan 1999 är det Rolands tre söner Mikael, Tommy och Fredrik som äger företaget. Verksamheten styrs av efterfrågan, i dag handlar det mycket om VA-jobb, husgrunder, industrigrunder och schakter, att rensa dammar och knacka skut. Tidigare gavs mycket vägjobb, till exempel på E20 och riksväg 26.

– Det var stora jobb, då hade vi stora maskiner. Nu har vi mindre jobb och därmed mindre maskiner, säger Mikael Bertilsson.

När bröderna tog över för 15 år sedan var antalet anställda knappt 20, i dag är styrkan uppe i 31. Hur ser det ut om tio år?

– Jag tror att vi kommer att vara kanske tio personer fler och att vi har fler ben att stå på, säger Mikael Bertilsson.

En idé som närmar sig förverkligande är den att själv köpa mark, dra vatten och avlopp, bygga vägar och sedan sälja tomterna.

– Nu kommer vi in i ett senare skede, och får lämna anbud. Kan vi bli vår egen beställare får vi ett helt annat läge.

Han tror att konceptet kan vara infört om ett par år men det kräver kapital, något som i sin tur kräver effektivare utnyttjande av resurserna.

– Jag är inte nöjd med marginalerna på timjobben, då är det bättre att räkna på egna projekt, inte för att man kan ta ut mer pengar, men för att man själv kan styra över sina resurser och göra jobbet effektivare, säger Mikael Bertilsson.

När bröderna tog över var 90 procent av jobben timkörningar, nu uppskattar han andelen till ungefär 30 procent. Siffran får gärna minska ytterligare, men antalet egna projekt är svårt att öka.

– Vi har en slimmad organisation, det är jag som räknar på de flesta jobben. Jag kommer att tappa fokus om jag inte är ute i verkligheten, jag vill kunna jämföra det jag räknar fram med hur det blev, då vet jag bättre hur jag ska göra nästa gång.

Ambitionen att göra det mesta själv lyser igenom även i det pågående VA-jobbet några mil utanför Götene, där totalt elva mil tryckavloppsledningar ska ner i backen

– Vi köpte en egen Ditch Witch borrmaskin för att kunna borra under vägar, det handlar om 250 borrningar och det var dumt att ge bort tyckte vi.

Beställaren ville dessutom att den gamla vattenledningen skulle sättas ut och den nya mätas in, GPS-data fanns för den gamla ledningen och när Grävtjänst i Götene fick jobbet funderade man först på att låta en konsult göra jobbet. Sedan tänkte man om.

– Vi ville hellre göra det själva.

En Icon G60 från Scanlaser inhandlades och Mikael Bertilsson började med att plocka in signalerna för den gamla ledningen och sätta ut käppar. När den nya grävdes ner mätte han in den en bit i taget.

– Utrustningen är väldigt enkel att använda, man går längs ledningen och trycker på en knapp så mäter den, konstaterar Mikael Bertilsson som ser flera fördelar med att mäta själv.

– Jag slipper kostnaden för att hyra in en konsult, eftersom jobbet ska pågå i tre år är det värt pengarna att köpa egen utrustning.

– Jag ser dessutom hur marken ser ut och kan bestämma vilka maskiner jag ska ta dit, när det är klart kan jag se resultatet, vad som blev bra och vad som blev mindre bra.

Han har mätt in volymer och ytor även på andra projekt, med hjälp från leverantören Scanlaser har han också kunnat bygga grävmodeller med sina mätdata, modellerna har sedan satts in företagets grävsystem.

– I stället för att springa runt med ritningar varje dag och ställa upp laser har föraren alla data i systemet, säger Mikael Bertilsson.

Företaget har använt grävsystem i många år, men bara i projekt där en större beställare stått för modellerna. Nu kan de själva leverera modeller till sina maskiner.

– Det underlättar grävningen, kommenterar Mikael Bertilsson.

Han uppger att programmet han använder är en förenklad variant.

– Det går att göra det mesta med det här systemet, men skulle jag bygga ett köpcenter skulle jag nog anlita en konsult.

Han konstaterar att de mest avancerade funktionerna finns där samtidigt som några av de mer självklara tycks förbisedda.

– Det går inte att mäta sträckan, det är lite dumt men jag har fått löfte att det ska fixas!

Långgrävaraggregatet köptes in från Tyskland för att ge grävmaskinen nya möjligheter. Foto: Grävtjänst i Götene.

Firman har 31 anställda och ett 50-tal maskiner. Foto: Grävtjänst i Götene.

Att lägga ner VA-ledningar är ett stort jobb just nu, Foto: Grävtjänst i Götene.

Företaget köpte in en egen Ditch Witch för att kunna gräva under vägar. Foto: Grävtjänst i Götene.

Mikael Bertilsson tycker att mätutrustningen är enkel att använda, och har använt den i flera av sina projekt. Foto: Ulrika Andersson.

Tack vare de data som mäts in har företaget också kunna göra sina egna modeller. Foto: Ulrika Andersson.

Mikael Bertilsson har jobbat i företaget sedan han slutade skolan och blev vd 2005. Foto: Ulrika Andersson.

Rastlös. Fisket lockar, men efter 40 år som företagare har Haldor Lirell svårt att låta bli att jobba. Foto: Ulrika Andersson.

Slussfors. Knockouthettan slog till över hela landet i början av juli, inte minst i Norrlands inland och i Slussfors, mellan Storuman och Tärnaby, glittrar solen över den magnifika Storumansjön samtidigt som Haldor Lirell, vd, grundare och ägare till Slussfors Transport & Service, skrotar runt vid sitt jättegarage på gården strax intill Blå vägen.

Sommarfriden är bedräglig, han har just tillbringat flera dagar i garaget med att göra i ordning sina två dumprar. Nu är dumprarna på väg till Kiruna där de ska vara med och bygga en ny sträckning på Nikkalouktavägen.

– Där uppe kör vi åt Michael Wikström, Wikströms Schaktmaskiner ifrån Boden som vi även tidigare jobbat som underentreprenör åt, vi förstärkte flaken och såg till att de var i trim, säger Haldor Lirell.

Dumprar och grävmaskiner är i dag företagets hjärta, men det var inte entreprenaduppdrag som stod i fokus när Haldor startade företaget. 1974 köpte han en lastbil av sin far, som drev ett mindre åkeri i Slussfors.

– Det var efter rekryten, jag hade jobbat en kortare period för pappa men vi var inte överens om hur man skulle göra jobbet, så det blev bäst att jag startade eget.

Precis som pappa varvade han plogning med virkestransporter och både han och lastbilen, en begagnad Scania, arbetade hårt. Den lilla fritid som fanns krävde dock också maskiner.

– Jag köpte en gammal Åkerman H10 för att ha något att göra när jag var ledig, ler han.

Grävmaskinen blev en kär leksak, på arbetstid blev det allt mer att göra, till slut hade Haldor Lirell tre förare anställda och åkeriverksamheten tuffade på med god fart.

Men när det är nog är det nog. På ett enda år inträffade tre svåra haverier, först tippade en lastbil på bron i Lycksele och långdragna reparationer innebar ett stort ekonomiskt avbräck. Sedan tippade ytterligare en lastbil ute på jobb och till sist fick Haldor själv i Lövlund uppleva hur en bakfjäder på släpvagnen flög av så att vagnen och timmerredet rasade ner i diket och dragbilen hamnade på sniskan.

– När jag låg där i diket bestämde jag mig – nu är jag så djävla färdig med det här!

Efter drygt 20 år slog han om från åkeri till entreprenad, sålde lastbilarna och köpte en L50 Volvohjullastare som tillsammans med den gamla Åkermangrävaren blev basen för det nya företaget.

– Jag blev aldrig utan jobb, konstaterar Haldor Lirell, som körde mest själv i början, han bröt skogsbilvägar, röjde upp vid bäckar för att främja fisket och utförde sommarvägunderhåll.

Det dröjde dock inte länge förrän de allt mer vuxna barnen började flyta in i företaget. Först ut var Dottern Nina som hade läst ekonomi på gymnasiet, efter ytterligare studier i Umeå och ett år som aupair i USA ramlade hon in i familjefirman 1996.

– Jag hade egentligen inte tänkt på det innan, men så blev det, ler hon.

Hennes blivande sambo Mikael Fransson halkade också in i företaget, han var less på att svetsa och såg till att skaffa sig grävmaskinskortet .

– Så 1998 köpte jag en grävmaskin till honom, säger svärfar Haldor.

Sen anslöt sonen Fredrik.

– Han hade precis gått ut transportlinjen och ville köra lastbil, så jag köpte en svart Volvo åt honom, minns Haldor Lirell.

Två år senare anslöt minstingen Rickard som även han kör grävmaskin och i dag består maskinparken av två Volvo A35 dumprar, en Volvo L50 hjullastare, en trailer för att flytta maskiner samt fyra bandgrävare: en Volvo 140 på 15 ton, en Cat 320 på 20 ton, en Cat 322 på 25 ton och en Cat 329 på 35 ton.

Dumprarna gjorde entré för ungefär tio år sedan när man fick en förfrågan från Kjin Schakt.

– De hade mycket gruvjobb i Pauträsk och behövde dumprar, samtidigt var Fredrik less på att ploga, så då köpte vi en, säger Haldor Lirell.

Dumperjobben började snabbt trilla in så ett år senare köpte man en till.

Jobben hittar man lite överallt, Rickard, med 329:an i släptåg, har jobbat med vindkraft i flera år, just nu är han i Örnsköldsvikstrakten, tidigare har vindkraftsparker i Malå och Strömsund krävt hans närvaro.

– Vi har ett kanonsamarbete med Janne Ottosson på Ottossons åkeri som är underentreprenör åt Stenger och Ibsen, säger Haldor Lirell som tycker att företaget ligger bra till just nu.

– Ekonomiskt är det rätt hyfsat och runtikring kan det hända våldsamt mycket om ett par år, till exempel Rönnbäcksgruvan.

– Vi har dock inte som mål att växa och bli jättestora, vi vill leva på det här och trivas, det räcker, tillägger Nina Lirell.

Förutom familjemedlemmarna har företaget ett par anställda.

– Vi har världens bästa anställda, de är helt makalösa, säger Haldor Lirell.

En av dem, Janne Norberg, fiskade man upp efter rekommendation från Svevia, nu kör han och Erland Andersson växelvis 320:an och 140:an, det blir mycket sommarunderhåll för Svevia och att bryta skogsväg för Tärnaby Stensele Allmänning.

– De är helt suveräna, de lagar det mesta som går sönder själva, det är bara vid större reparationer som vi får vi veta något, om det behöver motorsvetsas tex, för då måste vi åka ut med svetsen, säger Haldor Lirell,

Alexander Nilsson får också sin beskärda del beröm.

– Han är en dumperinventarie, när andra tar paus och läser Expressen studerar han instruktionsboken, konstaterar Nina Lirell.

Som ekonomiansvarig kan hon också glädjas åt det race som spontant uppstått mellan förarna.

– De tävlar om vem som kan förbruka minst diesel, det är bra både för plånboken och för miljön!

Ambitionen är att försöka hålla alla sysselsatta året runt, särskilt när det gäller grävarna kan det vara svårt vintertid. Å andra sidan innebär uppehållet en möjlighet att gå igenom maskinerna.

– I princip tar vi hand om alla reparationer och allt underhåll själva, vi har dock serviceavtal på den nyaste grävmaskinen och blir det riktigt svåra grejer får vi hjälp från en verkstad i närheten, säger Haldor Lirell.

Han konstaterar att de anställda tar stort ansvar för sina maskiner.

– Vi har chaufförer som är djävligt noggranna, de inte bara lagar och fixar maskinerna, de putsar och lackar dem också.

Alexander Nilsson får en stor del av äran när det gäller att hålla ordning på maskinerna, han agerar förebild för de andra och är också den som får lära upp förarna när man behöver ta in fler.

Företaget har vuxit med en maskin och en anställd i taget. Det gäller dock att investera lagom ofta.

– Det går inte att låta en maskin stå fyra månader om man har många nya maskiner, man får köpa en ny grej i taget så kan de andra maskinerna betala den när det blir stillestånd, konstaterar Haldor Lirell.

Nina Lirell konstaterar dock att man har ett annat manövreringsutrymme numera.

– Pappa tog ju hundåren, han jobbade 16 timmar om dagen, körde timmer på dagen och plogade på nätterna. Nu ser det helt annorlunda ut, vi jobbar inte tillnärmelsevis lika mycket, vi har en rätt stabil tillvaro.

Haldor Lirell fick kanske betala dyrt för de där hundåren. 2009 gick han i pension i förtid efter en infarkt. Fem år senare springer han dock fortfarande runt och hjälper till i verkstan, han drar iväg med traktorn, tar på sig plogturer, eller flyttar maskiner med trailern. Men numera hinner han också ge Turbo en puss, Gordon Settern som införskaffades som fågelhund men som blivit mer av en sällskapsvovve eftersom de fantastiska fiskevattnen bara ett par stenkast bort lockar betydligt mer än jakt.

– Här finns otroligt mycket öring och röding och på höstarna går siken till, säger Haldor Lirell.

Han tar det lugnare men att sluta jobba är inte aktuellt.

– Om ett år har jag avgått som vd, det är helt säkert, men det går inte att trappa ner mer, skulle jag sluta blir jag nog galen.

Stark men snäll. Slussfors Transport & Service har hittat den perfekta symbolen. Foto: Slussfors Transport & Service.

Maskinfamilj. Haldor och Nina Lirell, med Ninas barn Hanna och Linnea Fransson. Foto: Ulrika Andersson.

Bra köp. Att skaffa dumprar blev ett lyckokast för Slussforsföretaget. Foto: Slussfors Transport & Service.

Nästan hela firman. Nina Lirell, Mikael Fransson, Rickard Lirell, Fredrik Lirell, Alexander Nilsson och Haldor Lirell. Foto: Slussfors Transport & Service.

329:an har jobbat mycket på olika vindkraftsprojekt. Foto: Slussfors Transport & Service.

Tredje generationen? Linnea Fransson är bara tio, och är inte säker på om vi ska få se henne i familjeföretaget i framtiden. Foto: Ulrika Andersson.

En gårdstraktor är bra att ha. Foto: Slussfors Transport & Service.

Det byggdes mycket i staden som förötts av en brand.

Ljungby. Gustav R Johanssons Åkeri är en institution i Ljungby vid det här laget.

– Jag är tredje eller fjärde generationen, det beror på hur man räknar, säger Per Johansson, vd, precis som pappa, farfar och farfarsfar före honom.

Ja, det beror på hur man räknar. Företaget firar nämligen 90-årsjubileum i år, men det är 107 år sedan Pers farfarsfar Frans startade Johanssons häståkeri i Älmhult.

– Vi räknar 90 år mest för att vi firade 50-årsjubileum 1974, då blir det svårt att hävda att man fyller 90 17 år senare, ler Per Johansson.

Häståkeriet startades 1907, 1921 flyttade Frans verksamheten till Ljungby där det fanns en hel del att göra.

– Det var taxiverksamhet men de körde också en hel del gods, till exempel kol, och pappersbalar åt grannen Smålänningen (lokaltidningen, reds anmärkning).

Frans son Gustav involverades i verksamheten så fort han blev gammal nog och han visade sig vara en driftig ung man. 1922, 16 år gammal, föll han för nymodigheten bilar och under en vistelse hos en morbror i Helsingborg lärde han sig köra lastbil och propsade sedan på att man borde komplettera häståkeriet med en motordriven enhet.

Pappa Frans tyckte dock att det dög bra med naturliga hästkrafter.

– Men när Frans sedan erbjöds köpa en lastbil gick han med på det som ett skämt och tyckte att ”om pojken kan köra hem den så tar vi den.”

Sagt och gjort, 1922 kom den första lastbilen till firman, en T-ford. Två år senare, 1924, trädde Gustav in formellt i firman eftersom han då lagligt fick köra lastbilen.

– Det är från denna tidpunkt vi räknar starten för företaget, berättar Per. Hästarna hängde med ett tag till men till sist måste till och med Frans erkänna att det fanns fördelar med den nya tidens fortskaffningsmedel.

Verksamheten fortsatte med far och son Johansson som enda anställda. I mitten av 1940-talet avled dock Frans efter en gengasförgiftning, sonen Gustav fortsatte på egen hand och när företaget blev aktiebolag 1956 fick firman namnet Gustav R Johansson Aktiebolag.

Några år senare tog guldåren vid, trots att det gått många år sedan den förödande stadsbranden 1953 var det först i slutet av decenniet och början av 1960-talet man på allvar började försöka bygga upp staden igen. Bygg- och rivningsuppdragen var många i Ljungby och Gustav R Johanssons Åkeri stod väl rustat, redan i slutet av 1940-talet hade Gustav investerat i grävmaskiner.

– Han insåg tidigt vilken potential det fanns i motordrivna bilar och maskiner, noterar sonsonen Per.

En egen täkt hade införskaffats några år tidigare och när det brakade loss på bygg– och rivningssidan var företaget tämligen ensamt om att ha resurser.

– Vi gick successivt över från åkeri till schakt- och anläggningsjobb, säger Per Johansson.

I början av 1960-talet startade man också en betongfabrik, ett vågspel som visade sig gå hem.

– Det började ploppa upp betongfabriker lite här och där på 1950-talet, och Gustav ville vara med. Men det gick trögt i början, det vanliga var att betongen platstillverkades på varje bygge, säger Per Johansson.

De stora maskinernas intåg i lilla Ljungby gick inte obemärkt förbi, tidningarna skrev om de gigantiska bandtraktorerna och det mullrade i arbetarleden.

– Gustav kallades ”brödtjuv” av grovarbetarna, han kunde gräva grunder mycket fortare med sina maskiner och när de blev av med jobbet hotade de honom med stryk.

Risken var dock störst att de misslynta arbetarna råkade illa ut.

– Han var snäll men samtidigt orädd och stark som en oxe, kommenterar Per Johansson.

Själv steg han in i firman 1983, lite av en slump.

– Jag hade utbildat mig till kemiingenjör och men fick inga napp när jag sökte jobb. Då fick jag erbjudande att ta över när vår betongansvarige skulle sluta, och jag tyckte att betong, cement och kemi hade tillräckligt många beröringspunkter så jag tackade ja.

Den blivande vd:n fick dock ingen gräddfil in i firman, han fick börja med att rensa formar och sålla grus på labbet, några år senare blev han driftsledare och jobbade sig uppåt med fokus på grus och betong.

Hans äldre bror Mikael hade klivit in redan 1980, även han är ingenjör – inom bygg och anläggning – och arbetade med fokus främst på entreprenadsidan.

Farfar Gustav R Johansson (där R står för Roubert) drev firman långt upp i åren, först när han började närma sig 80 trädde han tillbaka. Den som stod redo att ta över var sonen Lars-Göran, utbildad väg- och vatteningenjör som jobbat i familjeföretaget sedan 1950-talet.

Nu, i slutet av 1980-talet, hade företaget 45 anställda och var ett renodlat entreprenadföretag.

– Vi var helt beroende av lokalmarknaden i Ljungby då, vi var fullständigt dominerande här och även om vi anpassade parken efter konjunkturen var det rätt små variationer, säger Per Johansson.

De kommande åren blev dock besvärliga.

– Vi drev företaget vidare genom de eländiga åren i början av 1990-talet, minns Per Johansson.

Lars-Göran och hans svåger Sven-Holger lyckades gemensamt lotsa firman igenom den kraftiga nedgången och den efterföljande stagnationen, men de magra åren satte sina spår.

– 1994 var vi 20 anställda och hade en omsättning på 18 miljoner, sen började det öka långsamt och det blev lite bättre för varje år.

I slutet av 1990-talet var det dags för nästa generationsskifte. Bröderna Per och Mikael föreslog helt enkelt att de skulle ta över när pappa Lars-Göran nådde pensionsålder.

– Både han och Sven-Holger gick med på vårt erbjudande och de sitter fortfarande kvar i styrelsen, säger Per Johansson.

Familjen Johansson genomsyrar fortfarande firman, förutom Per och hans bror Mikael finns också kusinen Peter Johansson i företaget, de yngre börjar också knacka på dörren – Pers 25-årige son Gustav är nyutbildad byggingenjör och jobbar som arbetande arbetsledare och brorsonen Lars jobbar som anläggningsarbetare.

Frans, som föddes 1869 och tyckte att hästar dög nog så bra, skulle förmodligen inte ha trott sina ögon om han fick se hur hans häståkeri utvecklats på drygt 100 år, Per Johansson är dock övertygad om att farfar Gustav skulle ha varit stolt om han fick se företaget i dag.

– Vi har vuxit, de hade i och för sig 60 anställda på 1960-talet men då gick det åt mer folk – en grävmaskin kunde ta en kubik och en lastbil kunde lastas med tre kubik – i dag tar de 30!

Det har onekligen hänt mycket sedan 1920-talet, och ännu mer sedan 1907. Oavsett vad framtiden bär med sig står visionen fast.

– Vi ska vara ett entreprenadföretag som är större än i dag, som verkar i hela södra Sverige men fortfarande har en stark lokal förankring.

Fotnot: Läs mer om företaget  och dess verksamhet i södra Sverige här (klicka på länken).

Rivningsuppdragen var många när Ljungby skulle byggas upp igen. Foto:

Frans föredrog hästar, Gustav gillade lastbilar och på den vägen är det.

I begynnelsen var det hästar som gällde i åkeriet.

“Brödtjuven” Gustav R Johansson mötte en hel del motstånd när de stora maskinerna gjorde jobbet snabbare.

Rörläggning i Småland, en gång för länge sedan.

Gustav R vid tömmarna i företaget som startade som häståkeri.

Lastbil nummer två i företaget.

Företaget stod väl rustat med många maskiner tidigt.

Lastbilarna ersattes mer och mer av entreprenadmaskiner.

Det byggdes mycket i staden som förrötts av en brand.

Lars-Göran (till vänster) och Gustav Johansson.

1954 ställde hela företaget upp sig för fotografering.

Lastbilarna blev en grundpelare i företaget, sedermera tog dock entreprenadmaskinerna över.

Företaget firar 90 år i år.

Ljungby. När Per Johansson tog över som vd för familjeföretaget Gustav R Johanssons Åkeri för 15 år sedan hade företaget 30 anställda och en omsättning på 30-35 miljoner kronor. I dag är antalet anställda uppe i 55 och omsättningen över 100 miljoner kronor. Verksamheten är fortfarande centrerad kring markarbeten och grus och betong.

– Men vi jobbar på en större geografisk marknad i dag, säger Per Johansson.

Företaget verkar i dag över en betydligt större yta, grus- och betonguppdragen är av naturliga skäl oftast lokala men när det gäller markentreprenader – främst grunder för hus och industrier – jobbar man över hela västra Småland samt i Halland.

– I år är vi både i Varberg, Markaryd, Halmstad, Växjö och Älmhult, säger Per Johansson.

I dag har företaget en betongfabrik, en bergtäkt och tre grustäkter. Maskinparken består av ett 40-tal enheter.

– Vi har både bandgrävare, hjulgrävare, hjullastare och mobilkranar.

Alla maskiner är tyngre än 15 ton.

– Utom en, vi har visst en liten Bobcat också, ler Per Johansson.

Företaget har fortfarande lastbilar, men de används nästan uteslutande för de egna anläggningstransporterna.

När det gäller hjullastare är märkesvalet väldigt enhetligt.

– Där är vi lokalpatrioter, vi köpte Ljungbys tredje maskin när de började på 1980-talet och vi har bara Ljungby, åtta stycken är det i dag, ler Per Johansson.

Snokar man vidare visar det sig dock det finns ett par ugglor i den småländska mossen.

– Vi hade en anställd som vägrade köra om han inte fick köra Cat, så då hade vi ju en… sen har vi en antik Caterpillar 922 från 1960-talet som vi har sparat för skojs skull, medger Per Johansson.

Nio lastbilar (Scania och Volvo), 13 grävmaskiner (Volvo, Hitachi Caterpillar), två kranar (en Faun på 80 ton och en Liebherr på 50 ton) kompletterar maskinparken.

– Sedan har vi någon väghyvel och någon vält också.

Maskinerna har man, uppdrag hittar man också. Att hitta kompetent personal blir dock allt svårare, uppger Per Johansson.

– Att hitta en grävmaskinist går hyfsat bra, men att hitta utbildade anläggningsarbetare är mycket svårt.

Lösningen blir att försöka testa sig fram bland de nyutexaminerade.

– De är inte självgående men vi försöker satsa på de som har rätt inställning och rätt blick.

Per Johansson är rätt pessimistisk när det gäller just rekrytering, hittills har han fått leta över halva landet för att hitta någon som kanske passar.

– Det är ett stort problem. Vi får ofta leja in F-skattare eller ta in underentreprenörer i stället.

Svårigheterna att hitta personal gäller inte bara maskinförare och anläggningsarbetare.

– Jobben går inte ihop utan erfarna arbetsledare och de växer inte på träd, det är den stora knäckfrågan.

Företaget firar 90 år i år och firandet speglar en annan av utmaningarna ett modernt företag måste tackla – miljön. Förutom en rejäl personalfest och ett evenemang för allmänheten höll man också ett seminarium för större kunder och samarbetspartners, ett evenemang med allvarlig klang eftersom man dryftade koldioxidutsläpp och hur branschen kan värna miljön.

– Branschen är en stor bov där, fem procent av alla koldioxidutsläpp kommer från cementtillverkning, sen använder vi också en hel del fossilt bränsle i våra maskiner och fordon, säger Per Johansson.

Efter en dag med föreläsningar om hur man kan minska utsläppen i tillverkningen men också om hur betong suger upp koldioxid och hur cellulosa kan bli ett hållbarare alternativ när man framställer bränsle blev det dock ett hejdundrande kalas på kvällen.

Åkeriet var länge ensamma herrar på täppan i Ljungby, men Per Johansson konstaterar att konkurrensen hårdnar.

– Vi är inte allenarådande i Ljungby längre, å andra sidan gör vi fler jobb utanför Ljungby.

I dag sker upphandlingarna mer kontrollerat, det är inte längre bara kontakter som gör att man får jobben, och den som vill ha alla jobb får sänka priset mycket – för mycket anser Per Johansson. Han tror att vägen framåt är att specialisera sig mer, exakt vilken väg företaget ska slå in på är inte klart, men det finns flera alternativ.

– Kanske ska man renodla sig, bli riktigt bra på ett område. Det kan vara att fokusera på att bli bättre på husgrunder och inte rota i allt annat anläggningsbyggande, eller att bara ägna sig åt offentliga upphandlingar eller att bara ta sig an rörläggningsjobb. Vi får se.

Fotnot: Pers farfarsfars Frans grundade företaget redan 1907, hur kommer det sig att man då firar man 90-årsjubilum i år? Läs mer om företagets resa under 1900-talet här (klicka på länken.)

Per Johansson började med att sålla grus. Nu är han vd.

Företaget har totalt fyra täkter.

När Ljungbyföretaget är lokalpatrioter när det gäller hjullastare.

I Orberg täkt produceras 2 000 ton per åttatimmarsskift.

Grus och betong är en stor del av verksamheten.

Den välkände Ljungbykonstnären Sven Ljungberg har skildrat stadens förändring under 1900-talet, och därmed även förevigat åkeriets arbete. Tavlan bakom Per Johansson är målad på 1980-talet och kom i familjens ägo för några år sedan.
– Mycket av det gamla brann upp eller måste rivas, och mycket nytt fick byggas. Våra maskiner var ju lite av boven i dramat då, vi höll i verktygen när det gamla Ljungby försvann.

Per Johansson, med farfarsfar Frans på sin högra sida och farfar Gustav på sin vänstra.

Daniel Bergholtz ser stora vinster i att våga prova något nytt ibland.

Sollentuna.  Maskiner av märket Hidromek är rätt ovanliga i Sverige, det är inte ofta man stöter på en turkisk grävmaskin ute på en svensk byggarbetsplats. Entreprenadföretaget Turebergs i Sollentuna har dock valt att testa, firman har inte mindre än tre turkiska maskiner – en grävlastare och två hjulgrävare – och företagets ägare och vd Daniel Bergholtz är mycket nöjd med deras prestationer hittills.

– Det är mycket välbyggda maskiner som bara funkar, förarna är också väldigt nöjda.

Sollentunaföretaget ägnar sig främst åt markentreprenader (vägentreprenader och underhåll), recycling (företaget har flera egna anläggningar) och transporter (delvis via dotterbolaget Billefälts). Turebergs har därför en rejäl maskinpark till sitt förfogande.

– Vi har 30-40 entreprenadmaskiner och lejer in ungefär lika många, säger Daniel Bergholtz.

Företaget använder sig främst av grävlastare och hjul- och bandgrävare på 2-30 ton, de flesta av märket Volvo.

– Men vi har någon liten Doosan och någon Takejob också, kommenterar Daniel Bergholtz.

Nu har alltså även tre turkiska maskiner trängt sig in i Volvoparken, 2012 gjorde den första Hidromeken entré i Sollentuna. Beslutet var kanske inte så väl övervägt.

– Vi har köpt många maskiner av Janne på Abandon i Sundsvall, och när han bad oss pröva ett nytt märke slog vi till, lite i vredesmod faktiskt efter en dryg räkning från vår normala leverantör, säger Daniel Bergholtz.

Det blev en nio ton tung grävlastare – en Hidromek 102 som skickades direkt ut i verkligheten.

– Den har gjort mindre jobb på vägentreprenaderna och på vintern har den plogat snö. Den fungerar som ett hjälpmedel till arbetslaget och har gått fantastiskt bra, konstaterar Daniel Bergholtz.

När företaget ett år senare behövde hjulgrävare för kommande VA-jobb var de inte svårövertalade när namnet Hidromek åter kom på tal, en 15-tons hjulgrävare köptes in 2013 och i våras kom nummer två, även den på 15 ton.

– Båda fungerar jättebra, det har aldrig varit några problem.

Daniel Bergholtz noterar att Hidromeken är uppbyggd av välkända komponenter, och anser att den är likvärdig med andra mer bekanta varumärken.

– Det är mest klistermärket som skiljer, i många delar liknar den en Doosan och alla maskinerna har gått förvånansvärt bra, det har inte varit en massa läckage eller andra problem, de har gått varenda timme.

Andrahandsvärdet då? Daniel Bergholtz anser att det trots allt är bättre att satsa på en mindre dyr maskin i en tid där miljökraven ständigt skärps och där man måste byta ut maskinerna ofta.

– Vi vill upprätthålla miljökraven och med totalt 130 maskiner och fordon kan vi inte köpa något som är 100 000-tals kronor dyrare även om andrahandsvärdet blir lite sämre.

– Det är ju ändå likvärdiga produkter.

Tillgången på service och reservdelar skulle kunna vara ett problem med ett mindre märke, men Daniel Bergholtz är inte orolig.

– Hittills har maskinerna ju gått väldigt bra, men skulle något hända är de ju uppbyggda av kända komponenter som borde gå att få tag på snabbt.

Han känner sig säker på sin sak och har fler turkiska grävmaskiner på ingång.

– Vi ska få in en 300 på 30 ton som ska gå på markentreprenader och en 200 på 20 ton som ska sortera sopor.

Daniel Bergholtz tror att tiden då entreprenörer troget håller sig till ett enda märke är över.

– Vi kommer nog att blanda upp maskinparken mer, vi får in fler Hidromek och har också några Cat i pipeline.

Det gäller också att våga om man vill vinna tror han.

– Visst kan det kännas osäkert att välja ett litet märke, men man måste ju pröva, det är också viktigt att se helheten, vad kostar maskinerna per producerad timme?

Daniel Bergholtz noterar också att det bara är bra om de stora leverantörerna blir mindre säkra på att de alltid är det självklara valet.

– Det är ju inget fel på deras maskiner, men kostnaderna spårar ur – de kan bli lite ”fat and happy, och då är det bra om de skärper till sig.

Fotnot: Läs gärna mer om hur Hidromeks svenska generalagent Abandon resonerade när de tog det turkiska märket till Sverige för snart två år sedan (klicka på länken).

437 har en högtippande skopa på fem kubikmeter.

Katrineholm. – Bröööl!!!

De blå backljusen blixtrar och ett hest varningsläte ljuder över nejden när hjullastaren sakta rör sig bakåt. Signalen är påtaglig men ändå rätt diskret.

– Det är ett ljud med lägre frekvens, det ska varna den som står nära men inte hela området, förklarar Mathias Jakobsson, en av två ägare till Pa&Ma AB.

Maskinen använder dock inte bara ljud för att signalera sin närvaro.

– Ta en bild på ”Grännarumpan”, ler Mathias Jakobsson.

Den polkagrisrandiga bakdelen fortsätter att röra sig bakåt, när maskinen sedan svänger runt och kör framåt skjuter den ut bestämt brandgula varningsblixtar, Pa&Ma:s lastmaskiner har kort sagt fått sin beskärda del av extralampor.

– De är fullutrustade med allt, det behövs på en sådan här arbetsplats.

”En sådan här arbetsplats” innebär USA-ägda Sims Recycling som återvinner elskrot på en jätteanläggning i Katrineholm, Pa&Ma har arbetat här sedan 2010 och kontraktet sträcker sig till 2016.

– Vi har en stor del av deras maskintjänster, säger Mathias Jakobsson.

Han äger Pa&Ma AB tillsammans med Patrik Franzén. Båda har en gedigen bakgrund inom både entreprenad och lantbruk och det gemensamma bolaget startades 2010, i samband med att man fick återvinningsuppdraget. I dag har Pa&Ma fem heltidsanställda, återvinningen är basen, företaget har dock en del andra uppdrag också, vintertid är det snöröjning som gäller, bolaget har också återkommande uppdrag för fodertillverkaren Hästkraft och har under hösten även börjat hålla i maskinutbildning inom gods och anläggning för lastmaskin samt teleskoplastare i regionerna Sörmland och Östergötland.

Fyra lastmaskiner går heltid på Sims anläggning – tre hjullastare och en teleskoplastare. Pa&Ma står också för en del av truckförarna samt den förare som kör materialhanteraren, en Sennebogen.

Elskrotet lastas av från lastbilar, större objekt kommer som lösgods på container, huvuddelen kommer dock i burar som ska tömmas ut på löpande band. Materialet går sedan vidare, farligt avfall och plast sorteras ut, sedan lastas skrotet i ett krossverk, det krossade materialet lastas till sist på lastbil för vidare transport – plasten går till Kina, järnet går huvudsak till masugnarna i Oxelösund och övriga metaller går främst till smältverken vid Bolidens anläggning i Rönnskär i Skelleftehamn.

I snitt fem lastbilar om dagen ska fyllas och verksamheten är strikt uppstyrd.

– Det är inte bara att sätta sig i maskinen och köra, det finns hur mycket fraktioner som helst och beställaren är mycket strikt med hur man får arbeta, säger Mathias Jakobsson.

Förarna cirkulerar mellan maskinerna, dels för att bredda kompetensen, dels för att variera arbetsuppgifterna. Arbetet sker i tvåskift från klockan sju på morgonen till klockan tio på kvällen.

– Det finns arbete att göra dygnet runt men miljöreglerna anger att det måste vara tyst på natten.

Maskinerna går i snitt uppåt 2 500 timmar per år och servas av förarna själva.

– Jag tycker det är viktigt att maskinerna hålls fräscha, vi har aldrig skor inne i maskinen och jag vill gärna att de servar, putsar och håller maskinerna rena, säger Mathias Jakobsson.

En knappt sju ton tung JCB TM 220 teleskoplastare försedd med ett klämaggregat med rotor vänder burar och sprider ut materialet på det löpande bandet, den används också för att bala den plast som sorteras fram ur elskrotet.

– Det blir en del, till exempel när man knackar loss bakstycken från större skrot, kommenterar Mathias Jakobsson.

Två helt nya hjullastare har köpts in under hösten, minst av de två är en JCB 427 på 13-14 ton som både lastar i krossen, väger det krossade materialet i skopan och lastar det på lastbilar.

– Det blir rätt många fraktioner, både järn och aluminium, så kallat ”drops”, säger Mathias Jakobsson.

Den andra är en 15 ton tung JCB 437 försedd med en högtippande skopa på fem kubikmeter. Maskinen har massiva däck – en viktig detalj på en återvinningsanläggning där risken för punktering är överhängande.

– Vi använder den som gårdsmaskin, den väger ut alla fraktioner och lastar bilar, säger Mathias Jakobsson.

437:an ersätter en maskin från 2010 och uppgraderingen märks, uppger föraren Charlie Håkanson.

– Det är stor skillnad, särskilt när det gäller komforten, den går behagligare och växlar mjukare.

– Det är en helt förträfflig maskin, med bättre komfort, centralsmörjning och bättre joystickar så att man kan styra allt med ena handen, tillägger Mathias Jakobsson, som också lyfter fram mycket extrabelysning, backkamera och snabb-plugins.

Den fjärde maskinen är en extramaskin, en JCB 434 på 14 ton. Den rycker in som vikarie om någon av de andra faller ifrån, den har också en hel del att göra på egen hand – den lastar sjöfartscontainrar och sopar av hela området varje dag.

– Den går kanske halvtid, 800 timmar om året.

434:an är sex år gammal, men det inte dags att ersätta den med någon nyare modell, förklarar Mathias Jakobsson.

– Den har fungerat mycket väl så den ska vi inte byta ut!

De fyra lastmaskinerna är alla av märket JCB.

– Det blev så, min kollega Patrik hade kört JCB och var mycket nöjd med det, jag hade mest kört Volvo och var nöjd med det, men jag prövade och nu är jag nöjd med JCB också.

Att det finns våg i skopan är en fördel, Mathias Jakobsson uppskattar också de förlängda armarna.

– Det är bra när man ska lasta direkt på bilarna, man behöver inte rangera av materialet.

Sims Recycling återvinner ungefär 27 000 ton per år, det är en stor anläggning med ett 40-tal anställda plus ett antal inhyrda. Det rör sig alltså mycket folk runt maskinerna och säkerhet är ett måste, tillåten maxhastighet är tio kilometer i timmen, alla måste ha varselväst och förarna måste ha koll åt alla håll.

– Det gäller att ta det lugnt, det kan bli ett litet stressmoment när det är bråttom men det man lär sig snabbt, säger föraren Robin Eriksson.

Pa&Ma lägger stor vikt vid att utbilda sin personal.

– Det är A och O, de måste lära sig att aldrig köra över ett visst varv, att inte gasa in i en hög och så vidare, säger Mathias Jakobsson.

Att ta det lugnt har flera fördelar.

– Vi kör ständigt i ecodrive, det blir mindre slitage och bättre bränsleekonomi men framförallt blir det bättre säkerhet bland alla människor.

Mathias Jakobsson, Robin Eriksson, Charlie Håkanson och Robin Persson är några av dem som kör maskin på återvinningsanläggningen i Katrineholm.

Teleskoplastaren tömmer burar och balar plast.

Med tanke på omständigheterna gäller det att köra lugnt och försiktigt.
– Man får inte köra fortare än tio kilometer i timmen, säger Robin Eriksson.

Hela området ska sopas varje dag.

I dag är det Caroline Franzén som kör 427:an, de anställda växlar dock mellan maskinerna för att variera arbetstuppgifterna.

Charlie Håkanson uppskattar komforten i den nya hjullastaren.

Maskinen är lättare att styra med de nya joystickarna.

Blå, blå blixtar i baken. ”Grännarumpan” skäms inte för sig, och de blå blixtarna ljungar.

– Säkerhet och komfort för förarna är det viktigaste, vi väljer alltid till så bra stolar man kan få och all extrabelysning, säger Mathias Jakobsson.

Sundbyberg.  Steffes Schakt har totalt 14 grävmaskiner, men de tre långgrävarna sticker ut, den största står i Rissne och bygger om en läckagedrabbad damm, de två mindre lyfter ut schaktmassor på Citybanans bygge vid Medborgarplatsen.

– Det rullar på bra, kommenterar Stefan Eriksson, ägare och grundare av Steffes Schakt.

De tre, en ZX160LC13H på 19,5 ton med en räckvidd på 13 meter, en ZX210LC15H på 25 ton och en räckvidd på 15 meter, samt en ZX350LC18H på 41 ton och en räckvidd på 18 meter, syns bra på byggena och nuförtiden har de fullt upp. Så har det dock inte alltid varit och beslutet att investera i långgrävare var inte genomtänkt för fem öre.

– Jag hade sett en på Maskinexpo 2008 och frågade vem som köpt den, minns Stefan Eriksson.

Maskinen hade dock inte blivit såld alls, och utställaren var inte så pigg på att frakta hem den så Steffes Schakt fick ett bra pris.

– Jag visste inte riktigt vad jag skulle ha den till, men jag tyckte den var lite speciell eftersom den var så pass liten för att vara långgrävare, bara 20 ton.

Han hade dock funderat lite på att börja åta sig specialjobb i Stockholmsområdet, kanske muddra lite dammar och göra andra jobb som kräver räckvidd. Det blev dock inte mycket av de planerna.

– Den stod mest, vi hade mycket att göra och när det ringer någon ska de ju aldrig ha en maskin om fyra veckor, det är ju alltid ”i morgon”. Så vi hade sällan förare lediga och fick lov att tacka nej.

Den första långgrävaren drog inte in många kronor, det hindrade dock inte Stefan Eriksson från att råka köpa en långgrävare till.

– Jag hade inte ens kört 300 timmar med 160:an när jag köpte 210:an.

Även 25-tonslånggrävaren hittade han på mässa och Stefan Eriksson började blir mer aktiv när det gällde att ragga specialjobb.

– De första 4-5 åren kan man ju undra vad man gjorde, men de senaste 1,5 åren har det varit bra beläggning på de två maskinerna.

Det gick så bra att det i vårvintras blev dags att välkomna ytterligare en långgrävare till familjen – 41-tonnaren 350, Hitachis första långgrävare i den storleken som levererades i Europa, och den första med steg IIIB-motor.

– Jag ville ha en större maskin, den här har 18 meters räckvidd och kan ta mer utlastning och schakter, säger Stefan Eriksson.

Långgrävarna arbetar mest med muddring, djupa schakter och slänter – uppdrag där räckvidden behövs.

Stefa Eriksson tycker sig ha hittat en bra nisch för sina långgrävare, även om konkurrensen är hård.

– Det finns rätt många aktörer, men de flesta har bara större maskiner i 30-40-tonsklassen, då sticker jag ut med mina mindre grävare.

Han är inte främmande för att köpa ännu fler långgrävare.

– Det är inte alls omöjligt, då blir det nog en i segmentet 20-30 ton.

Att köra långgrävare kräver dock förare av rätt kaliber, den som gillar att rulla runt mellan jobben uppskattar antagligen långgrävarnas ambulerande tillvaro, medan den som vill känna sig rotad på en arbetsplats under längre tid kanske vantrivs med de ofta kortvariga uppdragen.

– Det blir också rätt ödsligt, man har ofta inte en spadgubbe med sig och många gånger finns inte ens en rastkoja på plats.

Körningen skiljer sig också åt, förklarar Stefan Eriksson.

– Det är lite andra aggregat och andra rörelser, det kanske är lite svårare.

Steffes Schakt firade 20-årsjubileum i fjol. Bondsonen från Ekerö ledsnade på lantbruk i början av 1990-talet och köpte en begagnad Kobelcobandgrävare på 20 ton. Till en början blev det mest ledningsjobb och järnvägsarbeten, han utförde alla jobb själv men redan året därpå köpte han in ytterligare en grävmaskin – en Caterpillar 120 på 15 ton – och anställde en förare. 1995 var det dags igen, han köpte in två grävare till, och anställde två förare. Och på den vägen är det, i dag har han ett tiotal anställda, 14 grävmaskiner och två hjullastare, och uppdragen handlar främst om husgrunder, fjärrvärme och vattenledningar

I dag är det bandgrävare för hela slanten på Steffes Schakt.

– Jag hade 50/50 hjulgrävare och bandgrävare mellan 1995 och 2005, men sen började jag trappa ner hjulgrävarna och 2007 sålde jag den sista, säger Stefan Eriksson.

Hjulgrävarna rök eftersom de skapar så mycket merarbete, förklarar han.

– Till sist räckte varken nätter eller helger till, de ska flyttas runt hela tiden och kräver mer underhåll.

Nästan alla företagets maskiner körs på miljöoljor.

– Några av mina gamla maskiner levererades med miljöoljor, jag gjorde också en del jobb för Stockholm Vatten som krävde det, och jag har fortsatt på det spåret sedan dess, i början var det kanske några skrikande cylindrar, men det fixade de och sedan dess har det fungerat bra.

Bandgrävarna är helt klart kungarna på Steffes Schakt och de två hjullastarna – en sprillans ny Ljungby L15 och en Volvo L70 från 2010 – spelar en betydligt mindre roll.

– Den nya har inte gått alls trots att det var tre månader sedan jag köpte den. Men de går på något bygge ibland, och gör något jobb när jag får en gubbe över. Jag prioriterar inte lastmaskinerna, säger Stefan Eriksson.

Minst bland grävmaskinerna är en minigrävare på 4,5 ton, övriga är 15-41 ton tunga. Alla är Hitachi, utom 40-tonnaren, som är en Hyundai, och minigrävaren som är en Take-Job.

– Jag körde Cat först, men det kostade för mycket med all verkstadstid och dyrt underhåll, jag hade mycket problem med maskinerna och bytte därför till Hitachi 1995 och det har fungerat mycket bra, det är väldigt lite problem och skulle det bli problem någon gång får man utmärkt hjälp, de renoverar upp maskinen och sen är det bara att köra igen.

Den största av Steffes långgrävare reparerar en damm i Rissne.

Två av Steffes långgrävare jobbar med Citybanan vid Medborgarplatsen.

Patrik Höber ser gärna att fler utnyttjar möjligheten att använda schaktmassor som fyllnadsmaterial.

Umeå. Byggprojekten avlöser varandra i Umeå, och Allmiljö har sett sin återvinningsverksamhet ta fart de senaste sju åren.

– Det är en stor del nu, i Umeå står återvinning av bygg- och industriavfall för mer än hälften av vår verksamhet, kommenterar Allmiljös vd Patrik Höber.

Trots att företaget till en början fokuserade på hushållsavfall har hanteringen av bygg- och rivningsavfall vuxit rejält under de sista åren.

– Det byggs mycket i Umeå, och kommer att byggas mycket även i fortsättningen, konstaterar Patrik Höber.

Företaget bildades vid millennieskiftet, då ett antal åkerier bildade ett gemensamt bolag för att kunna åta sig större offentliga renhållnings- och återvinningsupphandlingar. Tidigare i år köpte en av grundarna ut de andra, och Allmiljö har nu en enda ägare: Kaj Johansson Gruppen AB.

Hushållsavfall och slam var länge kärnan, men 2007 införskaffades en egen återvinningsanläggning och den dittills rätt marginella återvinningen fick rejäl vind i seglen.

– Målet nu är att fortsätta öka, vi vill öka omsättningen med tio procent per år, både för återvinning och för renhållning, säger Patrik Höber.

Detta kräver att man skalar upp verksamheten.

– Ytan vi har räcker, men vi kan behöva bli effektivare för att klara volymerna.

Planen är att få snabbare omsättning på materialet, och även om anläggningen ska justeras och byggas om kommer de största förändringarna att handla om hur man organiserar arbetet.

– Vi kan välja att låta materialet ligga kvar hos oss och vänta in bättre priser, eller så kan vi prioritera att ha ytor tillgängliga och skicka iväg materialet så fort som möjligt. Det är en svår balans, vi har bra kanaler men man kan alltid bli lite bättre, lite konkurrenskraftigare och lite duktigare, konstaterar Patrik Höber.

En del material måste avsättas snabbt, till exempel vissa metaller som man inte vill lagra på grund av stöldrisken. Andra material kräver lagring.

– De vill bara elda med trä på vintern, det är osäljbart sommartid, kommenterar Jonas Johansson, platschef på Allmiljös återvinningsanläggning Magneten.

Bygg- och rivningsavfallet hanteras på företagets 65 000 kvadratmeter stora återvinningsanläggning Magneten, som ligger på Västerslätt i Umeå.

– Det är väldigt centralt, och det är en av våra styrkor, det blir kortare transporter, kommenterar Patrik Höber.

På anläggningen står Kaj Johansson Åkeri för två hjulgrävare (en Volvo 140 och en Caterpillar 315,) och en hjullastare (Volvo L70).

– Ibland tar vi in en Caterpillar 325 när vi behöver krossa betong, säger Jonas Johansson.

Maskinerna går mycket, och när de går sönder är det bråttom.

– All teknik rapplar förr eller senare, men maskinerna kan inte stå många timmar innan det blir ett jätteproblem. Som tur är har vi vår ägare, som också har ett entreprenadföretag, så det brukar gå att ordna reservmaskiner rätt snabbt, säger Jonas Johansson.

16 000 timmar räknar han som en bortre gräns för hur länge en maskin kan gå innan den måste bytas ut.

– Någonstans där börjar det strula.

Allmiljö har totalt 500 containrar och åtta lastbilar som kör in material till Magneten.

– Vi har också en del kunder som själva kör hit sitt material, kommenterar Patrik Höber.

Åtta personer håller anläggningen igång: lastmaskinsföraren, kundmottagaren, platschefen, en gårdskarl samt fyra grävmaskinister.

– Grävmaskinerna körs i tvåskift, från kvart i sex på morgonen till klockan tolv på kvällen, vi har väldigt mycket att göra, kommenterar Jonas Johansson.

Trä, metall, deponi, brännbart, wellpapp, gips, tegel, plast, isolering och betong med mera, läggs i olika högar. Sedan gäller det att bli av med det sorterade materialet, metallen säljs, träavfallet krossas och flisas till biobränsle, wellpapp och plast skickas iväg för återvinning i Holmsund, det brännbara åker till Umeå Energi och det som ska deponeras går till Dåva DAC. Det farliga avfallet skickas till olika platser för återvinning eller destruktion.

– Vi tar emot nästan alla typer av farligt avfall, det vi inte klarar är riktigt stora mängder blött material, säger Patrik Höber.

Anläggningen tar också emot schaktmassor, det är dock inte helt lätt att hitta avsättning för denna typ av avfall.

– I dag får man inte sälja fyllnadsmassor som en produkt utan att mottagaren ansöker om tillstånd. Det går att göra det, men det sker i för liten omfattning i dag tycker vi, vi vill gärna utnyttja den möjligheten mer, säger Patrik Höber.

Större delen av de schaktmassor som tagits emot har därför använts som utfyllnadsmassor på den egna anläggningen, detsamma gäller den betong som tas emot och krossas, ett par tusen ton per år.

Asfalt ser man inte ofta till på Magneten.

– Asfalten går i regel direkt till asfalttillverkarna, den återvinningen fungerar mycket bra, kommenterar Jonas Johansson.

Anläggningen tar emot både sorterat och osorterat material.

– Finns det mycket utrymme på en byggarbetsplats blir det bättre sorterat, och det går mer mot källsortering även där, byggföretagen har blivit mycket duktigare, säger Jonas Johansson.

Det är dock viktigt att kontrollera även det sorterade materialet.

– Den absolut vanligaste missen är att impregnerat trä är farligt avfall, säger Jonas Johansson.

På återvinningsanläggningen ligger stora högar matjord, bergkross och naturgrus.

– Vårt motto är ”avfall in, material ut”, kommenterar Patrik Höber.

Tanken är att kunderna ska kunna lämna avfall och ta med sig material tillbaka. Än så länge kommer materialet ifrån ägaren Kaj Johansson Gruppens täkter och anläggningar, planen är dock att man i framtiden ska kunna framställa och sälja egna produkter.

– Då kan vi garantera renheten, och får avsättning för vårt eget material, säger Jonas Johansson.

Företaget har totalt 32 anställda, räknar man in underentreprenörerna sysselsätter bolaget ett 60-tal personer på heltid.

Störst av underentreprenörerna är ägaren Kaj Johansson Gruppen, som via sitt åkeri sköter transporterna av byggavfall och produktionen på anläggningen. Fredrik Hellgrens Åkeri kör slam, Bjännsjö Kranbilar står för en kranbil och Hedman & Söner ställer upp sina krossverk en eller ett par gånger om året och kan sedan sysselsätta sig ett par veckor i stöten med att krossa och flisa trä som sedan blir biobränsle som skickas vidare till Umeå Energi.

I dag hanterar Allmiljö hushållssopor, bygg- och rivningsavfall (inklusive farligt avfall), samt slam. Utöver det åtar sig företaget externa uppdrag, till exempel att krossa och flisa trä eller utföra balning.

Huvudkontoret ligger i Umeå, och Allmiljö hanterar hushållssopor i Umeå och kranskommunerna Nordmaling, Vindeln, Bjurholm, Vännäs och Robertsfors. Företaget bedriver verksamhet även i Skellefteå och i Sollefteå/Ragunda, då främst med fokus på hushållsavfall.

Sophämtningsuppdragen är ofta fleråriga, man etablerar sig där man vunnit upphandlingar, Allmiljö har till exempel hanterat hushållsavfall i Boden, Älvsbyn och Gällivare

– Ambitionen är att söka kontrakt från Stockholm och norrut, med störst fokus på Norrland, kommenterar Patrik Höber.

Fotnot: Leveranstidningen Entreprenad finns nu även på Facebook, kolla själv på facebook.com/leveranstidningenentreprenad  (klicka på länken).

Jonas Johansson beskriver arbetsbelastningen som hyfsat jämn över året, med en topp mellan september och november.

Hjullastaren styr sorteringen på återvinningen.

Två hjulgrävare går i tvåskift för att hinna med.

Byggavfallet kommer in på lastväxlare, en del av det farliga avfallet kommer dock i separata kärl.

Hjullastaren styr sorteringen på återvinningen.

Allmiljö bildades vid millennieskiftet, när flera företag bildade ett gemensamt bolag.

Avloppstank. Slamavskiljare kombineras ofta med infiltreringsbädd/markbädd.

Motala. K Entreprenad Mark AB i Motala har sysslat med enskilda avlopp i över 40 år, redan i början av 1970-talet blev det något av en boom på området när allt fler landsbygdsbor ville modernisera sina bostäder och byta ut utedassen mot inomhustoaletter.

Avloppsjobben har sedan dess funnits med i företagets utbud, och under de senaste åren har området blivit allt mer aktuellt, förklarar vd Richard Jakobsson.

– Vi försöker satsa mer och mer på enskilda avlopp, kraven höjs och Motala kommun har börjat göra allt mer kontroller och dömer ut en hel del gamla avlopp.

Kraven har skärpts, det har också visat sig att till exempel de minireningsverk som lades ner på 1990-talet inte underhållits på rätt sätt och att funktionen därför fallerar.

– I dag vet man att det krävs serviceavtal och återkommande kontroller för att det ska fungera, konstaterar Inge Jakobsson, som äger företaget.

K Entreprenad Mark tror kort sagt att det kan bli en hel del uppdrag framöver.

– Det finns jättestora behov på landsbygden i Östergötland, säger Richard Jakobsson.

Han uppskattar att 10-15 procent av företagets verksamhet ägnas åt dränering och enskilda avlopp, och ser gärna att den siffran ökar.

– Det finns hur mycket som helst att göra, under en kortare period skulle det kunna bli 40-50 procent om vi ska kunna försörja det behovet, och på sikt kanske 20 procent är en lagom siffra, säger Inge Jakobsson.

– Men vi ska skynda långsamt, tillägger Richard Jakobsson.

Satsningen är strategisk, dels finns det mycket avloppsjobb, dels är det uppdrag som kan utföras vintertid när övrig verksamhet går på sparlåga.

– Det är ofta lite ”tyst” första kvartalet. Då är det bra att hitta jobb som kan utföras vintertid, säger Richard Jakobsson.

– Det blöder ofta i kassan vintertid i den här branschen, säger Fredrik Johnsson, arbets- och projektledare.

Att jobba med enskilda avlopp innebär att rikta sig främst till privatpersoner, kunder som kanske aldrig anlitat en entreprenadfirma förut och som skjuter upp det i det längsta.

– Så länge spillvattnet försvinner tror de att allt är bra, ler Richard Jakobsson.

– Det är inte roligt att gräva ner pengarna, säger Fredrik Johnsson.

Entreprenadföretaget har därför aktivt försökt locka kunder, bland annat med annonser och flyers. I höstas tog företaget det hela ett steg längre och anordnade en egen mässa där man visade upp den egna maskinparken, två leverantörer (Conclean och Fuktspärrteknik) deltog också, man bjöd på korv, lockade med 50-60 ”muskelbilar” och försökte få ut sitt budskap bland besökarna.

– Det kom mycket folk, och vi fick in en del intresseanmälningar, säger Fredrik Johnsson.

Syftet var inte nödvändigtvis att ragga jobb utan att visa upp vår anläggning och så ett frö, och företaget betraktar evenemanget som mycket lyckat.

– Vi fick mycket god respons och har redan andra företag som vill hänga på nästa gång.

För det kommer definitivt att bli en nästa gång.

– Vi vill att det ska bli ett återkommande evenemang, vi vill hänga med i tiden och då behöver vi ta ett nytt grepp och bredda vår marknad, säger Fredrik Johnsson.

Fotnot: Enskilda avlopp har blivit ett allt större problem, läs mer här (klicka på länken).

Fotnot: Läs gärna mer om K Entreprenad Mark, företaget där svinabondens söner övergav grisarna när grävlastarna kom till byn. (klicka på länken.)

– Vi vill hitta fler jobb vi kan göra vintertid, för att täppa till de luckor som kan finnas, säger Richard Jakobsson.

Fredrik Johnsson ser mässan som ett bra sätt att nå kunderna.

Avloppstank. Slamavskiljare kombineras ofta med infiltreringsbädd/markbädd.

Noll utsläpp. Den helt slutna tanken används i mycket känsliga miljöer.

K Entreprenad Mark anordnade en egen mässa i höstas. Foto: K Entreprenad Mark AB.

Hellre maskin än svin. Inge Jakobsson föredrog traktorgrävare framför grisar.

Motala. Novemberblötan är påtaglig i Motala, regnet strilar och det mobila jordsorteringsverket utanför K Entreprenad Marks anläggning står tyst och stilla i ett hav av lera.

– Normalt har vi stora högar av jord som vi ska sortera, men nu måste vi vänta in vintern, konstaterar företagets ägare Inge Jakobsson.

Jordsortering och återvinning av schaktmassor har blivit en ny nisch för Motalafirman som aldrig varit rädda för att anpassa verksamheten efter den efterfrågan som finns.

– Återvinning ligger i tiden nu, därför har vi mer fokus på det, verket är mobilt och vi kan sortera direkt på arbetsplatsen, vi tar jord från våra egna projekt, vi har också andra entreprenörer som lämnar in material och får nytt material med sig, säger Fredrik Johnsson, projekt- och arbetsledare.

Det började för nästan 50 år sedan, på en 1700-talsgård i Karshult utanför Motala. Gården hade gått i släkten Jakobsson i flera generationer och den mångfacetterade verksamheten sysselsatte drygt 20 man.

– Vi hade en del svinuppfödning, och rätt mycket skogsbruk. På sommaren körde vi ett tegelbruk och på vintern arbetade vi med stenkross och sågverk, minns Inge Jakobsson.

I slutet av 1950-talet började förändringens vindar blåsa, 1958 lades tegelbruket ned och 1965 inhandlades den första grävlastaren, något som fick den yngre generationen att tända till.

– Jag och brorsan var inte jätteförtjusta i svin, men vi gillade maskiner, ler Inge Jakobsson.

Pappa Gerth var inte lika intresserad, men föll till föga för sönernas glöd. 1965 startade han K Entreprenad AB (K som i Karshult), och även om grisarna grymtade vidare i ett par år till hade hästkrafterna vunnit över grisknorrarna.

– Vi började köra snö åt kommunen och dikade åt andra bönder, minns Inge Jakobsson.

Jobben rullade in utan större ansträngning.

– Det var lite nytt med traktorgrävare och vi hade inte mycket konkurrens, vi körde mycket åt kommunen och Motala Ström kraft.

Företaget kunde börja anställa rätt snabbt, och ett par år senare hade man fyra grävlastare.

– Den första var en begagnad Fordson Major försett med ett norskt grävaggregat, sedan köpte vi två helt nya, de första som hade två spakar i stället för fyra. De fungerade jättebra, minns Inge Jakobsson.

Grävlastarna regerade länge, först i mitten av 1970-talet fick de sällskap i maskinparken, Motala kommun skulle förses med gång- och cykelvägar, det krävde hjullastare, och bröderna Jakobsson slog till.

– 1974 köpte vi en engelsk Bray lastmaskin av en återförsäljare i Skänninge, berättar Inge Jakobsson.

Den första Brayen följdes snabbt av tre till, modernare fyrhjulsdrivna varianter som jobbade hårt under 1970-talet.

– Vi byggde oerhört många mil cykelväg under några år, det blev också en hel del lekplatser och vi körde åt kommunen 14 år i sträck med lastmaskinerna!

I slutet av 1970-talet byttes Braymaskinerna ut mot en Ford A64 lastmaskin på två kubik, och ett par år senare kom en Ford A62 på 1,5 kubik. De första traktorgrävarnas era ebbade också ut, en efter en byttes de ut mot större grävmaskiner. 1976 kom den första, en Hydromac på 700 liter.

– Det var en italiensk maskin, den var grön och ful, ler vd Richard Jakobsson.

Han var inte gammal 1976, och slipper därför ansvaret för den estetiska fadäsen. Pappa Inge konstaterar dock att maskinen möjligen var ful, men den var bra.

– Hydromacen hade jättebreda band och det behövdes eftersom vi börjat utföra mycket dikning åt bönderna.

Han gillade faktiskt Hydromac så mycket att han köpte en hjulgrävare av samma märke 1979.

– Tyvärr kände kunderna bara till att det fanns Atila hjulgrävare (Atlas grävmaskiner såldes länge under varumärket Atila i Sverige, reds anmärkning).

– När vi sa att vi hade en hjulgrävare men att det var en Hydromac ville de ändå bara ha Atila. Vi lyckades hålla Hydromacen sysselsatt ändå, men till sist fick jag lov att köpa en Atila!

1978 breddades verksamheten, företaget grävde mycket för vattenledningar och startade en ny avdelning för rörmokeri och VVS för att kunna stå även för den invändiga VVS-dragningen.

Det var framförallt brodern Janne som drev VVS-frågorna, medan Inge brann mer för entreprenaddelen. 1990 delades företaget därför upp i två delar: en för entreprenad (K Entreprenad Mark AB) och en för VVS (K Entreprenad VVS AB).

– Nu har vi helt skilda verksamheter, säger Inge Jakobsson.

I dag omsätter entreprenadföretaget ungefär 30 miljoner kronor och har 21 anställda. Entreprenadverksamheten har dessutom flyttats från Karshults gård till Granhultsgatan i Motala.

Maskinparken består av sju grävmaskiner från 5,5 till 20 ton (Terex, Cat, Volvo samt Åkerman, tre på band och fyra på hjul), fyra hjullastare (två Cat och två Volvo) och fyra lastbilar (en grusbil, en asfaltbil, en liftdumper och en kranbil). En traktor med krokväxlarvagn fungerar som servicemaskin och företaget har också ett Maskin Mekano sorteringsverk.

Uppdragen hittar man främst i Motala och västra Östergötland. 1990-talet ägnades mycket åt fjärrvärme, i dag fokuserar man på nya områden, som till exempel enskilda avlopp som blivit ett högaktuellt ämne i regionen. (Läs mer här om K Entreprenad Marks satsning på enskilda avlopp.)

I slutet av 1980-talet började företaget åta sig egna jobb i allt större utsträckning, med 8-9 anställda riktade man framförallt in sig på husgrunder. Ambitionen att lägga egna anbud har förstärkts genom åren, numera blir det mycket dränering, och byggprojekt, där man ofta fungerar som underentreprenörer till byggbolagen.

– Vi vill göra ett komplett arbete, med egen utrustning, egna fordon och egna maskiner, konstaterar Fredrik Johnsson.

Uppdragen hittar man främst i Motala och västra Östergötland. 1990-talet ägnades mycket åt fjärrvärme, i dag fokuserar man på nya områden, som till exempel enskilda avlopp som blivit ett högaktuellt ämne i regionen (se artikel på sidan XX).

Uppdragen blir också allt större och allt mer komplicerade, företaget deltar till exempel i ett större ROT-projekt som Motalas kommunala bostadsbolag dragit igång. Lägenheter i ett så kallat miljonprogram ska rustas upp invändigt och utvändigt under fem år, arbetet ska ske inom ramarna för en partneringentreprenad där allt ifrån installatörer till byggare och markentreprenörer jobbar tillsammans med beställaren.

– Vi ska ta fram riktpriser för objektet, sedan jobbar vi mot dessa kalkyler, och alla delar sedan på vinsten eller förlusten, säger Richard Jakobsson.

Entreprenaden handlades upp 2012, 120 lägenheter är redan klara och en ny etapp med 90 lägenheter drog i gång under 2014.

– För vår del handlar det mycket om att dränera, stensätta och finplanera, säger Richard Jakobsson.

Det är första gången företaget deltar i en parteringentreprenad.

– Det är nytt för oss att jobba med ett så stort och långt projekt, och det stärker vårt varumärke att ta oss framåt.

Richard Jakobsson uppskattar entreprenadformen, eftersom den eventuella vinsten faller ut i ett incitament till ”gubbarna” blir viljan att samarbeta stor.

– Om snickaren får problem kan elektrikern hjälpa till, vi får också hjälp på ett helt annat sätt. Med ett bra samarbete blir jobbet dessutom bättre utfört.

– På vanliga entreprenader finns bara en vinnare: med fast pris vinner beställaren och vi förlorar om jobbet blir dyrare för oss, blir det i stället billigare vinner vi medan beställaren förlorar. Här vinner alla.

Partnering är förvisso krävande, inte minst när det gäller pappersarbetet. Richard Jakobsson hoppas ändå på fler liknande uppdrag.

Fredrik Johnsson konstaterar att det är viktigt att kunna se nya möjligheter och att ändra kurs när verkligheten förändras.

– Vi måste kunna styra om vår verksamhet när det behövs, det är det som kallas företagande, säger Fredrik Johnsson.

Fotnot: exakt hur ful var den där Hydromacen? Hur brölig är en Bray och finns det nåt hos en Fordson Major som får en att förstå hur poppis de en gång var? Klicka på länkarna!

Nya typer av maskiner har tagits in i takt med att nya typer av jobb dykt upp. Foto: K Entreprenad Mark AB.

Tredje generationen. Richard Jakobsson är vd i företaget som startades av hans farfar och ägs av hans far.

Företaget var med och byggde byggmarknad i Motala. Foto: K Entreprenad Mark AB.

Johan Hultqvist är transportledare på K Entreprenad Mark.

Var är vintern? Jordsorteringen har stått still ett tag på grund av den regniga hösten.

– Enköpingsjanne räddade mig från korvlådan, säger Björn Petersson.

Solna. Att köra kran är mer än ett jobb för Björn Petersson.

– Ska man köra bra och göra jobbet på ett snyggt sätt krävs engagemang och vid 56 års ålder tycker jag fortfarande att det är roligt.

Kranar har alltid legat honom varmt om hjärtat och han vårdar dem ömt – vintertid handtvättar sin mintgröna mobilkran en gång i veckan och även om han nästan övergav branschen för att bli korvgubbe är yrkesstoltheten märkbar.

– Jag lever mycket på att jag faktiskt gör ett klockrent jobb, det räcker inte att bara sätta sig i maskinen.

Björn Petersson började sin yrkeskarriär i småländska Nybro, som mopedbud på Volvo. Hans pappa jobbade som platschef på Skanska och fixade in tonårssonen på ett bygge där han för första gången fick bekanta sig med en kran – en Hiab lastbilskran.

När Skanska skulle bygga hotell i St Petersburg – eller Leningrad som det hette på den tiden – hängde 17-åringen på och där, långt bort från svenska säkerhetsregler började han köra större kranar.

– Jag körde 2,5 år i St Petersburg, sen kom jag hem och åkte direkt till Kranskolan i Göteborg och tog förarbevis för kran innan jag ens hade körkort för personbil.

Med lappen på fickan följde Björn med Skanska till Bagdad och byggde hotell även där i 2,5 år.

Drygt 20 år gammal satte han fötterna på småländsk jord igen och började jobba för Skanska i Kalmar.

– Jag gjorde det mesta, jag körde hjullastare och betongpump men tyvärr inte så mycket kran.

Så kunde det förstås inte fortsätta, han började arbeta för Kranjänst i Nybro och blev kvar där i sex år.

1991 flyttade han till Stockholm, precis när byggmarknaden svajade som mest.

– Det var dåliga tider och 1991 var väldigt dåligt, jag fick jobb på olika kranfirmor men var tidvis arbetslös, minns Björn Petersson.

Han tappade nästan sugen och började smida andra planer.

– Jag tänkte ge upp kranarna och bli korvgubbe i stället.

Korvkonceptet gick inte hem hos alla. En åkeriägare – Enköpingsjanne – var särskilt missnöjd. Han tyckte att Björn var överkvalificerad för korvkrängningsbranschen och försökte övertala honom att skaffa en egen kran och hjälpa honom att montera hus i stället.

– Men jag var tveksam, jag tänkte lägga av, köpa en korvlåda och ställa mig utanför krogarna.

Men Enköpingsjanne var duktig på att tjata och efter ett antal månader gav Björn med sig. 1996 startade han eget, företagsloggan ritade han själv hemma vid köksbordet och företaget fick ett slagkraftigt namn – Pettsons Heavy Hook.

– Pettson är klatschigare än Petersson och Heavy Hook är lite internationellt, framförallt är det ett namn som man kommer ihåg.

Kopplingen till Sven Nordqvists uppskattade barnboksfigur stör inte heller.

– Många frågar var Findus är – då säger jag att han sitter i hytten!

Namnet satt som en smäck, i sista sekunden kom han ihåg att köpa den där kranen också.

– Två veckor innan jobbet började åkte jag ned till Småland i snöstorm och 20 minusgrader för att köpa en begagnad Lokomo på Oskarshamns varv.

Kranen var en bättre begagnad 36-tonskran av 1977 års modell och efter några års arbete var det dags att byta ut den.

– Efter modigt övervägande bestämde jag mig för att köpa en spritt ny kran, det satt långt inne för det var väldigt dyrt, minns Björn Petersson.

Det blev en 35-tons Liebherr LTM1030, den var helt färsk från fabrik och Björn Petersson kunde därför ge firman ytterligare ett tydligt kännetecken.

– Jag fick välja färg och eftersom jag hade en mintgrön skinnsoffa hemma valde jag mintgrönt.

Den pastellfärgade kranen väckte uppmärksamhet så fort den kom hem.

– Jag fick ett telefonsamtal från en kollega som skrek att ”den där maskinen kommer att synas i Stockholm”, och det gör den nog!

Den mintgröna investeringen var stor, och behövde betala sig. Då lade Pettsons första och enda uppdragsgivare ner verksamheten.

– Det blev panik, min enda kund försvann. Men det var bara att börja om på ny kula, jag ringde runt och skaffade nya kunder.

NCC blev en betydelsefull beställare.

– Jag var med och byggde deras huvudkontor i Järva,  aulan vid Karolinska sjukhuset och Folkhälsohuset, jag var också med vid bygget på Science Tower i Kista – ett jobb som skulle räcka några dagar men varade i tolv månader.

De stora projekten avlöste varandra men han ville inte göra om misstaget att lägga alla ägg i samma korg.

– Jag har aldrig sagt nej till ett jobb och såg till att ha flera kunder, kunde jag inte göra jobbet själv hyrde jag in kollegor.

2006 var det dags att köpa kran igen, denna gång blev det en 55-tonsmaskin, en Liebherr LTM1055 med fjärrstyrning och längre bom – 40 meter med 16 meters jibb.

– Det byggs så mycket i Stockholm att tomterna ligger allt mer otillgängligt till, trångt, på bergknallar etcetera. Då behövs en större kran och den här precis lagom stor, en väldigt smidig allroundkran.

Kranen rör sig tämligen fritt i storstan, normalt krävs inte vägtransportledare och det enda problemet är parkering – Pettsons har kontoret på fickan och att ställa en kran – även om den är hopfälld – på gatan i ett bostadsområde är inte lätt.

– Det gäller att tänka på var man parkerar,  även om jag lämnar den på byggarbetsplatsen är risken för stöld stor och jag vill försöka hitta en lämplig tomt att hyra i stället.

Den nya kranen – som självklart målades mintgrön – var modernare på många sätt. Björn Petersson uppskattar inte minst radiostyrningen och det faktum att det går att läsa stödbenstrycket digitalt.

– Är markförhållandena dåliga så att kranen sjunker ner eller börjar lätta får man en varning.

Kranförare måste alltid läsa av marken och inför varje jobb sker en förbesiktning av underlaget.

– Är vägen inte farbar stannar jag på fast mark eller åker hem, det kostar för mycket att ta risken och det blir ju jag som får betala.

Är olyckan framme kan det krävas både grävmaskiner och bärgare för att komma loss.

– Men ofta kan jag ta mig upp för egen maskin, inte minst därför var det bra att den nya kranen hade drivning på alla axlar, även om det gör att maskinen blir lite tyngre.

Med den nya kranen kunde Pettsons åta sig tyngre jobb, till exempel betongmontage.

– En stor kran kan göra mindre jobb, men en liten kran kan inte göra större jobb, konstaterar Björn Petersson.

Han uppger att konkurrensen hårdnat.

– Det finns oseriösa företag som dumpar priserna, som har sämre maskiner och kör oförsäkrat. En del beställare faller tyvärr för det lägre priset.

Han har blivit av med några kunder, men vägrar vika sig.

– Jag kan inte gå ned i pris. Jag vill göra ett bra jobb och får jag inte tillräckligt betalt stannar jag hellre hemma.

I dag är kranen nästan nio år gammal, och Björn Petersson leker med tanken att köpa en ny i ungefär samma storlek.

–  Det har kommit en hel del nya finesser på kranarna, till exempel ett helt nytt stödbenssystem som gör maskinen mycket säkrare.

Nästa vår skulle det kunna vara dags. Blir det en Liebherr även denna gång?

– Det är inte säkert,  de andra tillverkarna har kommit ikapp och det finns många bra maskiner nuförtiden.

Björn Petersson har gott hopp om att kunna sälja den gamla kranen när en ny införskaffas.

–Den är välskött och har ett bra andrahandsvärde, många tror att den är ny, kanske för att jag tvättar och putsar den så ofta.

Han skämtar inte, det hör till rutinen att hyra in sig i en tvätthall och handtvätta hela maskinen – inklusive bommen.

– Det tar 4-5 timmar och man får en rejäl träningsvärk!

Vintertid, när vägarna är skitiga, kan han tvätta den en gång i veckan.

– Jag hatar vägsalt och trivs bäst när det är ordning och reda, men jag tycker den går bättre om man håller den ren också. Jag har inte haft ett driftsstopp på 20 år och jag tror att det är en kombination av tur och att maskinerna är välvårdade.

Fotnot: Följ gärna Leveranstidningen Entreprenad i sociala medier, vi finns både på Facebook, på Twitter och på Instagram (Klicka på länkarna.)

55-tonskranen ersatte en mindre kran, den är dock liten nog att få köras relativt fritt i storstadstrafiken.

Mintgrönt och mobilt.

2016 firar Pettsons Heavy Hook 20-årsjubileum och Pettson själv trivs forfarande i kranhytten.

Mobilkranen kan lyfta 55 ton och väger 34-36 ton.

Björn Petersson tycker fortfarande att det är roligt att köra kran.

Hela gänget i Burensvik: Leif Sturesson, Peter Gunnarsson och Sigge.

Båstad. Regnbyarna dundrar in över Bjärehalvön, himlen är mörkt grå och den spirande växtligheten hukar i vindarna. Men Sigge bryr sig inte. Han är hund, han är blöt och han är glad, trots att blåsten går genom märg och ben välkomnar han oss med ett varmt hjärta, en blöt tunga och en vilt viftande svans.

Vi träffar Sigge i Burensvik i Båstad kommun, i ett sommarstugeområde utöver det vanliga –utsikten är fantastisk med Skäldervikens vågor bara något stenkast bort.

Just nu känns sommaren fjärran, semestern ligger många långa arbetsdagar bort och husen är tillbommade. Men Sigge är förstås inte ensam här bland stengärdena. Lite längre bort sitter husse Peter Gunnarsson i en hjulgrävare, Leffe Gräv har dragit in kommunalt avlopp i ett av de pittoreska och avgjort skånska sommarhusen och Peters uppdrag är att återställa marken och lägga på lite stenplattor innan det är dags att dra vidare.

– Det tar väl ett par dagar till, konstaterar Leffe själv där han står i kallregnet.

Leif Sturesson är rätt färsk som egenföretagare men har över 30 år i branschen. Redan 1984 började han som grovarbetare i en lokal byggfirma och 1991 klev han för första gången in i en maskin.

– Min arbetsgivare köpte en grävlastare och sedan dess har det varit mycket maskiner.

Efter mer än 25 år som anställd tog han steget och startade eget 2010.

–Min arbetsgivare ville slå av på takten och gå i pension och erbjöd mig att köpa grävlastaren.

Leif Sturesson behövde inte tveka, han visste att kunderna fanns – ofta var det direkt till honom det ringde. Han tog över maskinen och körde vidare i egen regi.

– Regionen är full av mindre byggfirmor så jag köpte traktorgrävaren, jobb fanns det.

Och visst fortsatte jobben att trilla in. Ofta handlar det om att bygga grunder, avloppsuppdragen har dock blivit allt fler. Redan på 1990-talet började de rulla in och under de senaste åren har det lossnat rejält i takt med att myndigheterna fått upp ögonen för hur bristfälliga avloppsanläggningar inverkar på miljön, detta har i sin tur fått fart på kommunernas avloppsinspektioner, så även i Båstad där man dessutom bygger ut det kommunala avloppsnätet.

– Vi har byggt mycket avlopp och grävt för servisledningar åt det kommunala nätet, säger Leif Sturesson.

För att kunna utföra jobben har han sett till att skaffa sig den nödvändiga kompetensen, han har gått Maskinentreprenörernas kurser för enskilda avlopp och även ett par av leverantörernas utbildningar.

– Det har ökat mycket nu, i dag är nog 30-35 procent av jobben avlopp.

Det handlar mycket om att gräva ner trekammarbrunnar och bygga infiltration.

– Men det börjar bli mycket biomoduler och annat också.

Trots att avloppsjobben blir allt fler hoppas han kunna hålla dem på en rätt jämn nivå.

– Vi skulle kunna hålla på bara med avlopp om vi ville, men jag vill hinna serva alla mina gamla kunder också.

Våren och försommaren är kanske den mest hektiska perioden. Det är nu privatpersonerna vaknar till liv efter vintern, tittar ut i sin trädgård och får nya pigga idéer om vad som borde eller måste fixas, byggas eller repareras.

– Det ska byggas friggebodar och ordnas till i trädgårdar, det finns nästan för mycket jobb nu!

Vintrarna kan vara magrare, men de två senaste skånevintrarna har varit milda och regniga – inte det bästa för själen kanske, men det blir mycket grävning.

– Vi har haft fullt upp hela vintern, säger Leif Sturesson.

Lågsäsonger fyller för övrigt en mycket viktig funktion, förklarar han.

– Man måste ju hinna ge maskinerna en översyn.

Maskinparken består av grävlastaren, en Huddig 1160 på tolv ton, en tvåtons JCB minigrävare och en Wacker Neuson 9503 hjulgrävare på cirka tio ton.

– Jag har precis det jag behöver, konstaterar Leif Sturesson

Grävlastaren är trotjänaren, en mångsidig maskin som han har stor nytta av.

– Det är ett bra komplement till de andra maskinerna.

Grävlastaren är tolv år gammal, men still going strong.

– När man gör husgrunder är det många moment och maskinen står ibland någon timme. Den är inte så sliten och jag tror den håller ett tag till.

När det är dags att handla nästa gång blir det dock troligen en grävlastare – och förmodligen också en Huddig.

– Jag har inte kört något annat märke, konstaterar Leif Sturesson.

Minigrävaren, en runtomsvängande JCB 8020 av 2010 års modell, köptes begagnad.

– När man jobbar med att koppla in kommunala avlopp är det oftast väldigt små grunder, då passar det bra med en runtomsvängande.

Leif Sturesson arbetar främst i Båstad kommun, även om han gjort inhopp i andra delar av nordvästra Skåne. Kontoret har han hemma i Salomonhög. I Dalen hyr han verkstad och lager, rör och rördelar står prydligt uppradade och på gården ligger stora högar från ett grustag i Våxtorp.

– På jobben behöver vi ofta bara något enstaka ton, så de kör ibland hit gruset i stället, säger Leif Sturesson.

Den lilla JCB:n står också parkerad här, bredvid ett jättesläp och en vackert patinerad röd traktor – en Volvo BM 430 som drar släpet när JCB:n ska ut på jobb.

I dagsläget har Leif Sturesson bara en anställd, vid behov hyr han in fler och han strävar inte efter att verksamheten ska bli särskilt mycket större.

– Jag vill ju hinna gräva själv också, blir man större måste man vara ute och titta på jobb hela tiden – det kan jag göra sen när jag blir äldre.

Många jobb görs åt privatpersoner och han samarbetar med både rörläggare, snickare och mindre byggfirmor.

– Det är en bra blandning på jobb och det är inte så långa projekt heller – det är någon vecka här och en dag där, det gillar jag.

Samarbetet med andra entreprenörer är också viktigt.

– Vi är många små och vi hjälps åt – då kan vi faktiskt åta oss relativt stora jobb ändå och då kan vi konkurrera även med de större firmorna.

Han ångrar inte att han tog steget att starta eget.

– Jag trivs bra med att vara min egen, det är förstås lite upp och ner och visst skulle det vara skönt att vara anställd ibland – att kunna stänga och gå hem klockan 17 – men jag är nöjd.

Fotnot: Följ gärna Leveranstidningen Entreprenad i sociala medier, vi finns både på Facebook, på Twitter och på Instagram (Klicka på länkarna.)

Leffe lagar. Grävlastaren, en Huddig 1160 av 2003 års modell, är fortfarande med i leken. Just i dag står den dock på verkstad, kolven till ett av stödbenen måste repareras.

En Volvo BM 430 står för transporterna när Leffe ska ut och gräva med JCB:n.

Leif Sturesson och Peter Gunnarsson får allt fler avloppsjobb i Båstad.

Leffe Gräv har dragit in kommunalt avlopp till fastigheten och det som återstår är att snygga upp marken och lägga lite plattor.

Sigge håller koll på husse och husses boss när  Leffe Gräv är ute på jobb.

Leffe nöjer sig med tre maskiner, JCB:n är den minsta.

Det krävs specifik kompetens för att bygga ett bra avlopp.

Hässleholm/Höör. I princip alla som behöver byta ut sitt avlopp har antingen  blivit anmodade att göra detta eller så är problemet akut. Oavsett vilket är det en ovälkommen nyhet och kunderna är ofta överväldigade inför den stora och oväntade utgiften.

– De kan vara lite chockade, därför är det viktigt att ta sig tiden att förklara men vi ska inte be om ursäkt – det är ju inte vi som säger att det måste byta.

– Extra jobbigt är det om de säger ”oj, det här blir nog dyrt – det blir väl säkert 30 000”  ler Johan Jerleryd på Jerleryds Tjänster AB, JRT.

Att bygga ett enskilt avlopp kan kosta betydligt mer än så, det kräver också att den som beställer och den som utför jobbet väljer rätt anläggning utifrån de förutsättningar som finns på platsen. Eftersom många kunder är rätt vilsna får entreprenören ofta ta ett stort ansvar.

– Den lösning man själv tycker är bäst blir nästan alltid den som kunden väljer, säger Johan Jerleryd.

Kunderna kan sällan bedöma de olika alternativen och oseriösa eller okunniga entreprenörer kan därför stjälpa snarare än hjälpa,

– Det ser man tyvärr emellanåt.

Entreprenörer utan en god grund att stå på kan dessutom falla för trycket när påstridiga kunder vill genomdriva sämre lösningar.

– Vet man vad man pratar om kan man förklara att anläggningen kanske måste ha en ha en pumpbrunn om den ska klara vinterregnen och högt grundvatten – att anläggningen håller mycket kortare tid utan en pumpbrunn.

Tillverkarna har också stor makt, Johan Jerleryd konstaterar att de är duktiga på att lobba för sina produkter, de erbjuder ofta utbildningar som kan vara mycket bra – men kanske lite enögda.

– Det är inte så enkelt, det finns många aspekter och det finns inga standardlösningar.

För att stå emot okunniga beställare och enögda leverantörer måste entreprenören besitta en egen kompetens. Johan Jerleryd efterlyser därför mer utbildning – gärna temabaserad utifrån vad som är aktuellt. Han beklagar också att det saknas certifiering för entreprenörer som arbetar med enskilda avlopp – ungefär som den för VVS-installatörer.

– Med behöriga avloppsentreprenörer skulle kvaliteten på anläggningarna höjas, kunderna skulle också kunna hitta lämpliga entreprenörer på ett enklare sätt, säger Johan Jerleryd.

Han och några kollegor har funderat på om det kanske behövs en oberoende intresseorganisation för avloppsinstallatörer som kan ta tag i frågan.

– Det är bara lösa tankar, och både utbildning och behörighet kan förstås lika gärna ske i ME:s regi men hittills har de inte riktigt lyckats fånga upp behovet.

Johan Jerleryd anser att de som arbetar med enskilda avlopp har ett ansvar att hålla sig ajour med det som händer när det gäller utförande, myndighetskrav, utrustning och teknik. Utvecklingen – särskilt på produktsidan – går snabbt.

– Det krävs väldigt stort intresse och vilja för att klara av det här, men den som arbetar med just den här nischen måste anstränga sig för att hålla nivån uppe.

Själv går han steget längre och funderar på att läsa in några högskolekurser i ämnet.

– Jag vill fördjupa mig inom området så att jag kan göra ett ännu bättre jobb. Det är mitt ansvar.

Vad tycker ni? Behövs det en certifiering? Diskutera gärna på vår Facebooksida (klicka på länken).

Fotnot: Mer läsning finns! Klicka på länkarna nedan!

 Hur går det till på ett avloppsbygge? Läs mer här (klicka på länken).

Hur blir man egentligen en avloppsnörd? Läs mer här (klicka på länken).

– Vi som har valt den här nischen har ett ansvar att försöka hänga med i vad som händer, säger Johan Jerleryd.

Nu är det avlopp för hela slanten för Johan Jerleryd,

Hässleholm. Många av oss vill helst slippa veta vad som händer när man tryckt på spolknappen eller låtit diskvattnet gurgla ner i avloppet. Johan Jerleryd är tvärtom mycket intresserad.  Att dra av locket och sticka ner skallen i en stinkande trekammarbrunn är vardagsmat för honom, och han lägger stor möda på att få fart på de avloppsanläggningar han fått i uppdrag att fixa.

Så har det dock inte alltid varit. Det var inte länge sedan han körde buss, lastbil och grävmaskin för ett åkeri.

– Jag trivdes bra med det, säger han med ett leende.

Vägen till trekammarbrunnarna och infiltrationsanläggningarna gick något oväntat via kyrkliga stenmurar. Johan hade byggt lite murar på fritiden och när konjunkturen svajade och han blev uppsagd 2009 startade han eget, för att kunna leverera just en stenmur åt en församling.

När församlingen fått sin mur fortsatte han på den inslagna vägen, han byggde murar och hyrde också ut sig själv som maskinförare på timme när tillfälle gavs.

En dag fick han ett erbjudande att gräva ett enskilt avlopp åt en hembygdsförening. Han tackade ja, utan att att veta så noga vad han gett sig in på.

– Jag visste inte mycket, men läste på så gott det gick, minns Johan Jerleryd.

Det dröjde inte länge förrän han insåg att detta definitivt inte var hans sista avloppsbygge.

– Det blev spännande direkt. Jag gillade att det var så många moment, både projektering, rörläggning och att köra maskin.

Det var en snickare som tagit fram avloppslösningen, och premiärbygget blev kanske inte en mönsteranläggning.

– Men jag skäms inte för den, jag var och tittade på den bara för någon vecka sen och den ser fin ut.

Sedan dess har det runnit mycket vatten – både under broarna och igenom de enskilda avloppen. Jerleryds Tjänster AB, JRT, bygger eller åtgärdar 15-20 anläggningar om året, varje uppdrag tar ungefär en vecka och jobben blir allt fler.

– För 30-40 år sedan räckte det gott med en trekammarbrunn som mynnade ut i ett dike, ett vattendrag eller kanske en nedgrävd stenkista men i takt med att myndigheternas krav har ökat har man börjat gräva infiltrationsanläggningar, använda biologisk rening eller minireningsverk, eller anlägga markbäddar.

I hemstaden Hässleholm är det bra skjuts på avloppsbytena sedan man infört en ny rutin: alla fastighetsägare som fått en anmärkning vid slamtömningen avkrävs en statusrapport.

– Vi blev helt nedringda och har haft svårt att hinna med att åka ut och planera, gräva provgropar och göra själva jobbet, säger Johan Jerleryd.

Efter några år som avloppsbyggare har han utvecklats, både när det gäller teknik och utrustning.  I början satte han till exempel mest plastbrunnar.

– Jag hade inte maskiner som klarade betongbrunnar, för det krävs 8-10-tonsmaskiner.

Nu har han den maskinkraft som behövs, två Kubota grävmaskiner, en på åtta ton och en på två ton, samt en lastväxlare utgör maskinparken.

Plastbrunnarna har därmed fått ge vika för de mer gedigna betongbrunnarna. Johan Jerleryd noterar dock att plastbrunnarna faktiskt har sina fördelar, de är lätta att hantera och är det trångt kan de bäras in av två man.

– Nackdelen är läggningsdjupet, de klarar inte marktrycket om det blir för djupt. Det går att lösa med markisoleringsskivor men det blir en dyrare lösning för kunden.

– Betongbrunnarna kan dessutom återfyllas med det man grävt upp, för plastbrunnarna måste man använda det material som tillverkaren specificerat, det kan handla om singel, sand eller rörgrus.

JRT har i dag en anställd och som mest har företaget sysselsatt fyra man. Firman arbetar med flera olika leverantörer och är serviceentreprenör i mellersta Skåne för Baga.

Johan Jerleryd konstaterar att affärerna går bra, omsättningen ökade med 80 procent i fjol. Han tar trots detta inget för givet.

– Det kan vända fort, men jag tror att vår styrka är helheten, vi gör allt från projektering till återställning, vi är också noga med att presentera både för- och nackdelar för kunderna så att de ska känna sig trygga.

Floden av avloppsjobb har dock fått honom att fatta ett strategiskt beslut – JRT avstår numera ifrån de flesta ”reguljära” anläggningsuppdragen.

– Vi har gjort mycket sånt men nu har jag tagit ett steg tillbaka och koncentrerar mig på avloppen. Ska man bygga ett starkt företag måste man nischa sig och bli riktigt duktig på en sak – då kan man ta betalt för det.

Fotnot: Mer läsning finns! Klicka på länkarna nedan!

 Hur går det till på ett avloppsbygge? Läs mer här (klicka på länken).

Behövs det en certifiering av entreprenörer? Johan Jerleryd tycker det, läs mer här (klicka på länken).

Två grävmaskiner ingår i maskinparken, här en åtta ton tung Kubota.

Johan Jerleryd har ett litet lager av brunnar, uppdragen avlöser varandra i snabb takt.

Förarna rör normalt varken filter eller oljor, maskinerna servas enligt avtalet med Swecon

Boden. Regnet öser ner när Leveranstidningen Entreprenad hälsar på hos  Rutqvists Schakt AB i Boden. Företagets ägare och vd är en rätt sällsynt gäst på det lilla kontoret, men just i dag är han på hemmaplan. På plats finns också hans fru Maria, som är styrelseordförande och ekonomiansvarig, och hans mamma Ann-Christine, som ansvarar för personalen.

– Visst är vi ett familjeföretag, konstaterar Lars-Göran Rutqvist.

Han har anor som egenföretagare, pappa och farfar hade entreprenadfirma i Boden, i många år arbetade de mycket även i Stockholmstrakten men i mitten av 1970-talet gick flyttlasset åter norrut.

– De jobbade mycket åt Vattenfall, det var linjebyggnad med grävmaskin och hjullastare, säger Lars-Göran Rutqvist.

I slutet av 1980-talet lades Norrschakt ned, och Lars-Göran hann aldrig jobba formellt i sin fars företag.

– Men jag har ju varit med sedan barnsben på entreprenadsidan, jag var till och med ute på arbetsplatserna – det hade aldrig tillåtits i dag.

När han själv började jobba ”på riktigt” blev det som maskinförare i andra firmor, men efter fem år som anställd fick han nog.

– Jag minns så tydligt, han sa att ”nu går jag och köper mig en traktor”, minns mamma Ann-Christine.

– Jag var väl van med att man ska vara egenföretagare, kanske ville jag bestämma själv, säger Lars-Göran Rutqvist.

–  Sen sa han att firman skulle heta ”Lallas traktorer” och jag tyckte att det kunde den ju inte heta när han bara hade en traktor!

Men Lars-Göran blev inte svaret skyldig. ”Jag ska inte bara ha en, jag ska växa” sa han till sin mor.

Och så blev det. Den unge mannen hade de kontakter som krävdes och rullade ut på marknaden med sin första traktor – en begagnad Cat IT12.

– Det var mycket vägjobb till en början, minns Lars-Göran Rutqvist.

Ett halvår senare kom nästa maskin, en skogsmaskin som behövdes för att ta hand om den egna skogen på hemmanet i Buddbyn, utanför Boden.

Med tiden började allt fler entreprenaduppdrag pocka på uppmärksamhet, Lars-Göran blev tvungen att köpa in en hjullastare till och tog hjälp av sin lillebror Magnus.

– Sen började jag anställa, det gick rätt fort.

I slutet av 1990-talet var det dags att investera i grävmaskiner, verksamheten gick vid denna tid ut främst på väganläggning i Norrbotten och Västerbotten, snöröjning och andra kommunala uppdrag.

– Det var mycket småjobb, säger Lars-Göran Rutqvist.

Några år senare lämnade Rutqvists Schakt de mindre entreprenaderna bakom sig.

– Vi gick mer och mer mot stora schaktentreprenader, vi avslutade skogsbruket för gott 2010 och när vi sedan fick uppdraget på Haparandabanan var vi uppe i 20 anställda, säger Maria Rutqvist.

Sedan dess har företaget varit delaktiga i många stora projekt, nämnas kan till exempel Pajalagruvan och Markbydgdens jättelika vindkraftpark utanför Piteå.

– Numera har vi bara större uppdrag, konstaterar Lars-Göran Rutqvist.

Jobben förmedlas via BDX, och sedan 2005 har man jobbat en hel del i Bolidens gruva i Aitik.

–  Sedan i fjol har vi ett flerårskontrakt, det känns bra, vi hade några tuffa år innan dess när vi hoppade från projekt till projekt,  säger Maria Rutqvist.

Rutqvists Schakt fungerar som något av en servicepartner i den stora gruvan.

– Vi gör allt möjligt där, skrotar bergväggar, gör borrplatser, gräver kabel, gräver dammar, gräver pumpgropar….

I dag är alla företagets maskiner sysselsatta i Aitik, förhoppningen är att få fortsätta arbeta där, företaget har dock ingen ambition att bli ännu större.

– Det är inget självändamål att växa, det beror på vilka uppdrag som kommer in, kommenterar Maria Rutqvist.

Hon har funnits med i firman sedan alla första början, trots att hon samtidigt bedrivit en egen affärsverksamhet – en butik i Boden.

– Till slut blev det för mycket att ägna hela fritiden åt företagets pappersarbete så jag sålde butiken 2012 och i med facit i hand var det ett bra beslut.

Ann-Christine Rutqvist har också funnits med i kulisserna i många år,  trots att hon samtidigt arbetat som biomedicinsk analytiker.

I takt med att företaget växte ökade dock kontorsarbetet i omfattning och till slut räckte helger och kvällar inte till.

– Då började jag på heltid.

Hon konstaterar att ett modernt entreprenadföretag behöver personal som kan lägga sin själ och sitt hjärta även i pappersarbetet.

–  När vi blev inblandande i allt fler stora projekt började det bli mer och mer certifieringar för miljöstöd och många myndighetskontakter, det krävs att man har personal även med sådan kompetens och det är nog ett skäl till att det finns allt färre enmansföretag numera.

Företagen måste hålla sig ajour med nya lagar och regler, kraven på dokumentation är höga och i större projekt gäller det att finnas med redan under upphandlingen och hela vägen fram till dess att projektet slutinspekteras.

– Jag tycker det är riktigt roligt att vara på revision med Trafikverket, både de och vi vill göra ett bra jobb så att varken maskiner eller människor går sönder, säger Ann-Christine Rutqvist.

Med växlande uppdrag och allt större projekt har rekrytering varit en ständigt aktuell fråga för Bodenföretaget.

– Det går ju, men man får leta på ett allt större område, konstaterar Lars-Göran Rutqvist.

Pensionsavgångar och anställningsbehov innebär att en yngre generation måste skolas in.

– Även om de kan gräva krävs det mer än så för att göra ett bra jobb, de behöver erfarenhet, och det kan man bara få i fält.

Gröngölingarna måste alltså få arbeta – på noga utvalda arbetsplatser.

– Vissa jobb är direkt olämpliga att sätta dem på, det ligger mycket på arbetsledaren att guida dem, säger Lars-Göran Rutqvist.

För att underlätta rekryteringen har två av företagets anställda gått en kurs i Åkeriförbundets regi, de kan därför erbjuda arbetsförlagd utbildning, APL.

– Svårigheten med APL är kanske att det är svårt att utbilda i praktiken – man ryms inte två i en grävmaskin, kommenterar Ann-Christine Rutqvist.

Hon efterlyser också ett större praktiskt kunnande hos blivande förare.

– De behöver inte vara reparatörer, men det vore önskvärt om de var bättre orienterade när det gäller fordonsunderhåll.

I jakten på förare ser Rutqvistarna också gärna att fler kvinnor söker sig till branschen, för att öka utbudet om inte annat. I dag har firman två kvinnliga förare, men man ser gärna fler.

– Jag vet inte varför det är så svårt att locka kvinnor, i Aitik finns det många kvinnliga förare men på andra ställen är det jättefå, säger Lars-Göran Rutqvist.

– Har man väl anställt en kvinna brukar det vara lättare att få dit fler, kommenterar Ann-Christine Rutqvist.

För egen del satsar företaget på att utbilda sina anställda så att så många förare som möjligt ska kunna köra så många olika maskintyper som möjligt, Rutqvistarna anser sig också ha ett bra ålderspann på personalen – den äldste har ett par år kvar till 60-årsdagen och den yngste är nästan 40 år yngre.

Lallas traktorer startade med två Cat-lastare men för Rutqvists Schakt är det Volvo som gäller – med ett undantag.

– Vi har en Liebherr-grävare, en specialmaskin på 90 ton som når 34 meter, säger Lars-Göran Rutqvist.

Grävmaskinen är färsk, den kom till firman i januari och skrotar nu höga bergsidor i Aitik.

Rutqvists Schakt har i dag ett 20-tal anställda och tolv maskiner: sex grävmaskiner på 30-70 ton, två hjullastare på 30 samt 55 ton och fem 40-tonsdumprar. Samtliga är sysselsatta i Aitik och i Boden finns numera bara kontoret – åtminstone ett tag till.

– Troligen kommer vi att flytta kontoret till Gällivare också, konstaterar Lars-Göran Rutqvist.

–  De väntar bara på att jag ska gå i pension nästa år, ler Ann-Christine Rutqvist.

Mikael Jonsson är en av Rutqvist schakts förare i Aitik. Foto: Rutqvists Schakt

Liebherr-grävaren på 90 ton når 34 meter, den köptes in för att kunna skrota bergsidor i Aitik. Foto: Rutqvists Schakt

Fredrik Blomqvist kör Rutqvists Liebherr R954C Demolition. Foto: Rutqvists Schakt

Lars-Göran, Ann-Christine och Maria Rutqvist är kärnan i företaget som har sitt huvudkontor i Boden trots att maskinerna i dag verkar uteslutande i Aitikgruvan.